Sekundärbarnlöshetsradio

Karin Erlandsson berättar i sitt sommarprat öppet och ärligt om sekundärbarnlöshet. Om att längta efter ett till barn, om att försöka men inte få, om missfall, om adoptionsprocessen.

Kring missfallet berättar hon om hur oerhört tungt det var. - ”Ett mycket efterlängtat barn som aldrig blev ett barn, bara en längtan. ... All den glädjen och längtan ska nu sörjas.”

Vad gäller missfall lyfter hon också upp det faktum att så många går igenom missfall men att vi inte pratar om det. - ”Många sörjer liv som inte blev, ändå pratar vi inte om det.”

Vad gäller processen överlag talar hon om att det inte finns några garantier, någonstans i det hela. - ”Det är det som är det hemska med längtan - man vet inte hur det slutar.”

Adoptionsprocessen beskriver hon i all sin tunga och ekonomiskt enorma börda. Den stora mängden papper, de många åren, listan på ”fel” man godkänner, de minst 25 000 eurona.

Hon frågar sig varför sekundärbarnlöshet inte riktigt räknas, och varför man måst ställa den längtan mot längtan hos såna som inte alls har barn. Varför den räknas som mindre värd. - Det är inte girighet att längta efter barn, det är sorg.” Hon erkänner förstås att den som inte alls har barn inte har några barnarmar runt halsen... Får inte fira morsdag, medan hon får. Och konstaterar att hon ju inte kan veta hur det sku vara att gå denhär processen och ”befinna sej i en nollpunkt”. Och jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till detta. Delvis för att jag har full förståelse för sekundärbarnlösheten som sorg. Men delvis för att jag ändå känner att har du barn är du inte barnlös. Kan längta ja - men ändå - inte samma tomrum. Men, sorg och längtan går inte att tävla i, och jag vill inte ta bort nåns rätt till sorg. Knepiga frågor många gånger ändå. Jag tror det handlar mycket om hur man uttrycker sej. Jag kan godta, är ok med, Karins tankar, men har svårt med dehär aspekterna däremellan.

Karins och hennes mans adoptionsprocess är på slutrakan, men inte ännu klar. Inga garantier, men troligt, och kanske snart...? Tungt har det varit, det hör man. Och hon konstaterar att strandar det nu så orkar dom knappast fortsätta. Det är svåra val detdär... Fortsätta eller inte? Hur länge orkar man? Karin pratar om det ”fasansfulla i att ge upp”, om att man (därför) ”fortsätter framåt fast livet står stilla”. ”Vi längtar så mycket att vi inte kan gå vidare, inte kan välja sorgen”. Känner igen det. Fast, jag valde ju sedan sorgen. För att jag inte kunde annat. Fasansfullt är det ju att ge upp. Att stänga dörren om möjligheten. (Som ni kanske har läst tidigare här...) Att livet står still - i väntan på det som det inte ges några garantier för - det var det tyngsta för mej. Vänta, längta, hoppas - men inte nu heller. Igen och igen. ”De sku gärna få ge besked nu så vi sku veta”, säger Karin om adoptionen. Och det var där jag insåg att nu måst jag stänga dörren - för att jag måste få veta. Behövde ett svar på hur livet sku gå vidare. Trots allt det fasansfulla i att ”ge upp”, välja barnlösheten.

”Vanligen kan man inte räkna sorg eller mäta längtan. Men just i ärendet barn går det faktiskt. Sorgen blir värre för varje gång mensen kommer, längtan eskalerar.” Ack ja. Den sorgen drog en med så obarmhärtigt, mer och mer, djupare och djupare. Längtan blev det enda som fanns. Men - till en gräns. För någonstans smög acceptansen in. Känslan av att hur stor sorgen än är så går det att leva med den... Går det att leva som barnlös. Och där släppte längtan det mest krampaktiga greppet. Där fanns insikten om att livet också är ok såhär. Aldrig totalt och helt utan längtan, helt utan sorg - men ok ändå. För det mesta.