Åsiktsspya av värre sort

Jag reagerar inte så ofta med ilska på saker, men idag kom det emot en kolumn, Jokaisen tulisi kasvattaa lapsi, som fick mej rejält irriterad. Skribenten uttrycker på olika sätt i princip hur valet att ha (eller åtminstone uppfostra) barn är det enda rätta, att annan utveckling inte är lika djup och duglig som den man ställs inför när man har barn (vi barnlösa är ju då alltså därmed bara halvfärdiga, ytliga...?) och att våra liv inte är lika rika som hos dem som har barn. Barn är meningen med livet, liksom. Barn är allt som är viktigt, skriver han.

Den både upprör och svider, den här texten. Visst hade mitt liv fått en annan mening med barn, och jag en annan utveckling. Annan, inte nödvändigtvis bättre. Men tyvärr nog enligt honom också bättre. Han kommenterar t.ex. om hur han via barnen lever ett liv ”att skriva om”, att han utan dem inte hade kommit till de djup de gett honom. Well, vi andra är väl ytliga då. Vet inte vad vi pratar om.

Frivillig barnlöshet är åtminstone fel. Han påstår att de som angett som orsak att de redan lever ett tillräckligt rikt liv utan barn inte vet vad de pratar om. Och jag frågar mej varför ett liv utan barn inte sku duga? Varför får man inte känna så och välja så? På vilket sätt är det mindre värt, mindre rikt, mindre rätt? Visst ger barn massor, men är liv med barn inte rätt för dej så ska det ju också vara ok!

Inte heller är det okej att vara sej själv - tydligen. Pekka här skriver att han utan barnen skulle vara nåt mycket sämre (början av stycket) - sej själv (slutet av stycket.). Ok, mycket förkortat nog där, men det är ihopkokat ändå just så det står. Jag skulle vara mej själv, med alltför mycket tid att tänka på världens små ”epäkohtia” - olägenheter, typ. Hm. Jo, för inget är ju lika allvarligt som barnen. Han beskriver sej som en perfektionist före barnen kom, och tydligen mycket bättre när han efter barnen sen släppte på det. Goda och dåliga sidor i allt, säger jag. Och visst, jag är också perfektionist ibland, men ser det inte som nåt jag måst bli av med, bli mindre jag, för att jag ska duga.

I ett perfekt Finland, skriver Juntti, skulle alla som förmår delta i uppfostran av barn, vare sig det är biologiska, adopterade, kompisens eller syskonbarn. Well, bra här att han drar in många möjligheter. Men vad om man inte har något av dem? Eller inte vill? Är man sämre då? Jo. Enligt Pekka. Åtminstone självisk. ”Se on isojen vauvojen ajatuksen pintahaituvia.” Det är jag, jag, jag... Är man inte, på något sätt, inblandad i att uppfostra barn så är man självisk, en stor baby, tänker bara på sej själv. Selvä. Jag är lärare, så jag är väl safe då. Men måst man vara antingen yrkesmässigt eller privat inblandad i barnuppfostran för att duga som mänska, göra sin samhälleliga plikt? Va!?

Barn är, i Pekkas värld, det allra viktigaste. Bra för Pekkas barn, förstås. Men när han sen drar det till samhälleliga mått, till en generell syn på allas liv, så blir det fel. Visst, allmänt som ras är barn det som för oss vidare, men pratar vi individer så ska vi inte komma med såna åsikter, generaliserat till vars och ens liv och plikt, på nåt sätt. Vill du ha barn och kan få dem - good for you. Men låt bli att trycka det kravet på andra, anse de är sämre om de inte kan eller inte vill!

Men, tydligen kan man fortfarande idag anse att all vår tillvaro på denna planet siktar till bättre framtid, där barnet är den viktigaste biten. Jo, barnen är de som finns kvar då. Men är det ens ett självändamål att vi finns på denhär planeten? Den sku klara sej mycket bättre utan oss... Barn är, enligt Pekka, motivationen, orsaken och behovet. För vad? För vem? Barn är också kärleken, allt som är viktigt - och om vi tror nåt annat har vi fel, påstår han. Så jag har nu fel då när jag tror och tänker att också mitt liv kan vara viktigt, innehålla kärlek och mening. Sadly not then...

Sen undrar jag nog också varför han anser det bara är ”koulutettujen maiden fiksujen aikuisten muksut” - barn till fiffiga vuxna i utbildade länder - som kommer att rädda världen.