Ibland har jag lite svårt att hålla uppe engagemanget och tilliten till livet, till världen, till mänskligheten. Till mej själv. Efter veckoslutet barnlöshetsskrivande och film har jag haft en tyngre vecka, med t.o.m. en del ångest... Och fundera igår kväll att det till viss del handlar om diskrepansen mellan vision och verklighet. Dröm och önskan, jämfört med hur det är.
Eller, vad världen är, i förhållande till vad jag sku önska att den är. Och det gäller både privatliv - barnlösheten, arbete - typ värdegrund och visioner kontra vardagslunken, och världen rent allmänt - enorma skillnaderna i levnadsstandard, i möjligheter, i jämställdhet... Skrämmande faktiskt! Och konstatera för mej själv igår kväll att jag är såå trött på att gång på gång tvingas ställas inför allt det, relatera till det, försöka vara konstruktiv mitt i allt det.
Ibland klarar jag inte riktigt av att vara mej själv mitt i alltihop. Hantera mej själv, och hantera allt det. Försöka hålla tillit till att det man gör ändå på nåt sätt leder framåt, gör världen till en lite bättre plats ens på mitt lilla hörn. Och orka vara ihärdig, både med sej själv och med andra. Ibland tappar man koncepterna med alltihop. Känns lite som om jag gjorde det denhär veckan. Kommit igenom den hittills ändå, och tror ingen märkt nåt sådär väldigt mycket iallafall. :P Ifall ni har - sorry, doing the best I can! :P Eller nåt ditåt iallafall.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar