”Första året därefter kändes som en lättnad för Emma, hon la det bakom sig och började planera för ett liv utan barn. Men efter ett par år kom sorgen åter över henne och hon hamnade i en depression och gick in i väggen.”
Oj, tänkte jag där, för just precis samma är det för mej. Första året efter beslut om avslutad vård var mest lättnad. Nog också stunder av sorg, panik, tomhet osv, men mest lättnad över att det nu var slut, och jag visste hur livet fortsätter. Tomt och ledsamt utan barn, visst, men med fokus på annat som fick ta mer plats, och också kunde vara bra och gott.
Sen dök jag. Inser jag nu efteråt liksom. Hamna i en depression och gick i väggen. Vilken som kom först och orsaka vilken vet jag inte, rätt intertwined bägge två. Och allt påverkar allt. Men med barnlöshet som definitiv ingrediens.
Är väl fortfarande inte helt ute ur den djupdykningen, tror jag. Pendlar på, men delvis ännu rätt tungt med barnlöshetsfrågan. Nya aspekter som påverkar med jämna mellanrum. Dom kommer man ju inte undan liksom, barnfrågan ställs man inför stup i kvarten. Men jag fick nyligen en tankeställare som kanske lite hjälper att hållas på benen känslomässigt;
Jag hatar vårt samhälles tanke om att allt ska bearbetas och lämnas bakom. Sorg? - ja, men den går ju över, och sen är det bra. Nej, funkkar inte så! Och ändå har jag tänkt så med mina egna känslor. Bearbeta, och sen är det förbi.
Många gånger tänker och känner jag att ”nej, inte nu igen!?” när sorgen dyker upp pånytt. Den här aspekten av sorgen har jag ju ren tagit in och bearbetat - måst jag ta det nu igen!? Nå hallå - jo... Sorg kommer ju i vågor, ibland bara lugnt vemodigt och ibland stormvågor, men den kommer och går. Med diverse saker som väcker den, i tid och otid.
Så jag konstatera att jag måst sluta tänka bearbeta och vara färdig med, när det kommer till mina egna känslor. Tänka låta finnas, acceptera, berätta om istället. Andas igenom, ge förståelse, finnas i dem. Så sabla jobbigt det med, men bättre...
Också bestående barnlöshet är en jäkla bergochdalbana av känslor. Har konstaterat tidigare, men ger mej tydligen inte ändå känslomässigt rätt till det. Suck. Working on that one. Ibland är det bara skönt faktiskt - barnfrihetskänsla, och däremellan så är det tomrum som en ouppfylld barnlängtan ju ändå är allt annat än frihet. Bara tomt och sorg.
Hur många gånger ska jag behöva säga det, skriva det, konstatera det intellektuellt innan mitt hjärta också fattar det tror ni? Innan jag ger mej själv rätten till det, när det gäller mina egna bergochdalbanekurvor? Några till ännu, verkar det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar