Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...
Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.
Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!
Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”
Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.
Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Visar inlägg med etikett reproduktion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett reproduktion. Visa alla inlägg
söndag 9 december 2018
torsdag 15 november 2018
Politik kring barnlöshet...
Lite långa tänder och ovilja inför detta inlägg, men kände det behövs ändå...
Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...
Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.
Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.
Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...
Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.
Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...
Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.
Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.
Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...
Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.
fredag 13 april 2018
Funderingar kring Finlands barn
Efter att nativitet, födslotal och sjunkande befolkningsmängd igen väldigt starkt varit på tapeten, och jag också själv har tagit kontakt och ställning i saken en del på olika håll, så fundera jag i morse på varför debatten blir så krånglig som den blir. Vet inte alls om jag har rätt, och har jag det så är det garanterat inte enda aspekterna i en såhär mångfacetterad och knepig fråga, men här är nu iallafall en del av vad jag funderat, undrat och tänkt...
Frågan i stort handlar ju om barnlöshet. Barnlöshet finns i flera former och med enorma mängder bakomliggande faktorer. Ändå är det få av dem som ryms med. I det stora hela särskiljer man mest mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet, men jag sku nästan säga att vi också ska ha med formen är inte där än. Har inte bestämt. Krasst konstaterat är det den gruppen som debatten vill rikta sej till va? Eller borde rikta sej till. Ska förklara lite...
Den första formen - frivillig barnlöshet - borde vi helt enkelt eliminera från funderingarna, tänker jag. Vill man inte ha barn har vi (samhället, omgivningen, familj, släkt och vänner...) ingen rätt att påstå nåt annat eller försöka påverka opinionen. Där är min åsikt att då bara accepterar och tillåter vi det. Piste. Ingen ska behöva känna att man ”borde” ha barn, bara för att ”samhället behöver” eller för att det är så man ”ska göra”, eller nåt annat knäppt.
Den andra formen - ofrivillig barnlöshet - är jättebred. Allt från livssituationsbarnlöshet till olika medicinska orsaker och total infertilitet och en massa där emellan. Denhär gruppen är en som vill ha barn, verkligen, men av olika orsaker inte kan. Och vi behöver inte en massa propaganda och mer press när pressen redan är enorm. Men sku behöva helt konkreta åtgärder, hjälp och stöd. Och de har nu inte riktigt synts i diskussionen tycker jag.
Den tredje gruppen är den vi kunde stöda på nåt sätt. Folk som t.ex. inte pga jobbsituation eller ekonomi just nu känner att de kan ha barn. Folk som inte riktigt vet hur de tänker ännu kring saken. Inte ännu vill men kanske sen. (Nå, vad gör man sen åt det? Inte ber man folk försöka få barn innan de är redo.) Det samhället alltså kunde göra nåt åt är jobbsituationer, familjepolitik och allmänna åsikter kring ”rätt och fel” i barnalstring. Såna finns det ju liksom också mycket av. Inte för tidigt, inte för sent, först studier och jobb innan man får nå barn, ekonomin i skick och säker sits osv osv. Där kanske nåt kunde göras?
Så i korthet;
1) Tydligare vem tankarna riktas till, inte allmänt alla barnlösa.
2) Totalt lämna de frivilligt barnlösa utanför - de har rätt till sitt beslut.
3) Underlätta vid medicinsk barnlöshet - bättre möjlighet till vård, adoption...
4) Samhällsstrukturer som gör det lättare att ha barn samtidigt med jobb/studier...
5) Luckra upp föreställningarna om vad som är ”rätt och fel” i att försöka få barn.
6) Vara lite tydligare med hur fertilitet fungerar, ifall någon har missat nåt där...?
Finns säkert annat ännu, men åtminstone de. Och det viktigaste detdär med att vi inte drar alla över en kam och diskuterar behov av fler barn här i landet utan att ge rum för alla olika bakomliggande faktorerna. För då sårar vi lätt folk både till höger och vänster, utan att väl egentligen mena det. Det hoppas jag iallafall att den officiella rapporteringen inte gör. Problematiken är att privatpersoner dras med, och de är ofta mera oförstående.
Mycket av mina egna känslor och min egen irritation i sammanhanget kommer ju från att jag tolkar en allmän fråga på ett mycket personligt plan. Och jag fundera igår att egentligen borde det vara såå mycket tydligare i rapporteringen att det ju handlar bara om att påverka samhällsstrukturer, inte enskilda personers situation. ”Det offentliga” talar om tillväxt och om ”artens fortbestånd” här i landet - utan att lyckas uttrycka det tillräckligt tydligt. Och enskilda privatpersoner tar på sig att fortsätta ”häxjakten” på dem som inte har ”fullföljt sin plikt” mot fosterlandet. Så om det på något sätt tydligare kunde uttryckas att diskussion och åtgärder gäller samhälle och strukturer (förstås för att underlätta för dem som vill ha barn) så hade det kanske varit lite lättare att ta in, både för oss som hittills känt oss påtrampade gång efter gång och för dom som tar på sig att hjälpa till att trampa.
Eller ens att större del av fokus sku finnas bara på att underlätta för dem som vill. Ens det? Liksom oberoende det enda vi kan ju? Via samhällstrukturer, familjepolitik och ekonomiska möjligheter ja, men också via tillgång till fertilitetsvård, fosterföräldraskap och adoption. Och egentligen undrar jag då slutligen att varför i *** måst det då rapporteras så *** mycket om saken!? Det ligger inte i gemene mans möjligheter att göra sådant - det jobbet sker ju på offentlig nivå. Less talk, more action - please! För nu känns det mest som att om vi nu skriker tillräckligt fixar nog folk lite mera barn här i landet. Och nej, funkkar inte så.
I en diskussion kring saken här tidigare kommentera en bekant, som i sin krets har många unga vuxna som bara inte ännu kommit så långt som till barn (men tydligen borde det?) att dethär ju är en så viktig diskussion för ”det måst ju vara den viktigaste uppgiften!” - att vara förälder, ha barn. Hennes tankar gick säkert mer till nivån fortsätta art och genetik. Min gick till den personliga upplevelsen av att få bli mamma. Mitt hjärta sjönk, och kunde inte annat än hålla med om hur oerhört viktigt det sku vara. Min hjärna hann inte alls med. Känslan där var mera knivstick i hjärtat än förståelse för diskussionen. Först hemma kom tårarna.
Frågan i stort handlar ju om barnlöshet. Barnlöshet finns i flera former och med enorma mängder bakomliggande faktorer. Ändå är det få av dem som ryms med. I det stora hela särskiljer man mest mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet, men jag sku nästan säga att vi också ska ha med formen är inte där än. Har inte bestämt. Krasst konstaterat är det den gruppen som debatten vill rikta sej till va? Eller borde rikta sej till. Ska förklara lite...
Den första formen - frivillig barnlöshet - borde vi helt enkelt eliminera från funderingarna, tänker jag. Vill man inte ha barn har vi (samhället, omgivningen, familj, släkt och vänner...) ingen rätt att påstå nåt annat eller försöka påverka opinionen. Där är min åsikt att då bara accepterar och tillåter vi det. Piste. Ingen ska behöva känna att man ”borde” ha barn, bara för att ”samhället behöver” eller för att det är så man ”ska göra”, eller nåt annat knäppt.
Den andra formen - ofrivillig barnlöshet - är jättebred. Allt från livssituationsbarnlöshet till olika medicinska orsaker och total infertilitet och en massa där emellan. Denhär gruppen är en som vill ha barn, verkligen, men av olika orsaker inte kan. Och vi behöver inte en massa propaganda och mer press när pressen redan är enorm. Men sku behöva helt konkreta åtgärder, hjälp och stöd. Och de har nu inte riktigt synts i diskussionen tycker jag.
Den tredje gruppen är den vi kunde stöda på nåt sätt. Folk som t.ex. inte pga jobbsituation eller ekonomi just nu känner att de kan ha barn. Folk som inte riktigt vet hur de tänker ännu kring saken. Inte ännu vill men kanske sen. (Nå, vad gör man sen åt det? Inte ber man folk försöka få barn innan de är redo.) Det samhället alltså kunde göra nåt åt är jobbsituationer, familjepolitik och allmänna åsikter kring ”rätt och fel” i barnalstring. Såna finns det ju liksom också mycket av. Inte för tidigt, inte för sent, först studier och jobb innan man får nå barn, ekonomin i skick och säker sits osv osv. Där kanske nåt kunde göras?
Så i korthet;
1) Tydligare vem tankarna riktas till, inte allmänt alla barnlösa.
2) Totalt lämna de frivilligt barnlösa utanför - de har rätt till sitt beslut.
3) Underlätta vid medicinsk barnlöshet - bättre möjlighet till vård, adoption...
4) Samhällsstrukturer som gör det lättare att ha barn samtidigt med jobb/studier...
5) Luckra upp föreställningarna om vad som är ”rätt och fel” i att försöka få barn.
6) Vara lite tydligare med hur fertilitet fungerar, ifall någon har missat nåt där...?
Finns säkert annat ännu, men åtminstone de. Och det viktigaste detdär med att vi inte drar alla över en kam och diskuterar behov av fler barn här i landet utan att ge rum för alla olika bakomliggande faktorerna. För då sårar vi lätt folk både till höger och vänster, utan att väl egentligen mena det. Det hoppas jag iallafall att den officiella rapporteringen inte gör. Problematiken är att privatpersoner dras med, och de är ofta mera oförstående.
Mycket av mina egna känslor och min egen irritation i sammanhanget kommer ju från att jag tolkar en allmän fråga på ett mycket personligt plan. Och jag fundera igår att egentligen borde det vara såå mycket tydligare i rapporteringen att det ju handlar bara om att påverka samhällsstrukturer, inte enskilda personers situation. ”Det offentliga” talar om tillväxt och om ”artens fortbestånd” här i landet - utan att lyckas uttrycka det tillräckligt tydligt. Och enskilda privatpersoner tar på sig att fortsätta ”häxjakten” på dem som inte har ”fullföljt sin plikt” mot fosterlandet. Så om det på något sätt tydligare kunde uttryckas att diskussion och åtgärder gäller samhälle och strukturer (förstås för att underlätta för dem som vill ha barn) så hade det kanske varit lite lättare att ta in, både för oss som hittills känt oss påtrampade gång efter gång och för dom som tar på sig att hjälpa till att trampa.
Eller ens att större del av fokus sku finnas bara på att underlätta för dem som vill. Ens det? Liksom oberoende det enda vi kan ju? Via samhällstrukturer, familjepolitik och ekonomiska möjligheter ja, men också via tillgång till fertilitetsvård, fosterföräldraskap och adoption. Och egentligen undrar jag då slutligen att varför i *** måst det då rapporteras så *** mycket om saken!? Det ligger inte i gemene mans möjligheter att göra sådant - det jobbet sker ju på offentlig nivå. Less talk, more action - please! För nu känns det mest som att om vi nu skriker tillräckligt fixar nog folk lite mera barn här i landet. Och nej, funkkar inte så.
I en diskussion kring saken här tidigare kommentera en bekant, som i sin krets har många unga vuxna som bara inte ännu kommit så långt som till barn (men tydligen borde det?) att dethär ju är en så viktig diskussion för ”det måst ju vara den viktigaste uppgiften!” - att vara förälder, ha barn. Hennes tankar gick säkert mer till nivån fortsätta art och genetik. Min gick till den personliga upplevelsen av att få bli mamma. Mitt hjärta sjönk, och kunde inte annat än hålla med om hur oerhört viktigt det sku vara. Min hjärna hann inte alls med. Känslan där var mera knivstick i hjärtat än förståelse för diskussionen. Först hemma kom tårarna.
fredag 15 september 2017
Angående förlossningstalkot
Reaktioner på uttrycket "synnytystalkoot", förlossningstalko, fortsätter dyka upp. Bra. Idag uppmärksammades jag på en kolumn i Pohjalainen; Itsekäs nainen ja patriarkaatti - Den själviska kvinnan och patriarkatet. Kolumnen förklarar ur flera synvinklar varför begrepp som förlossningstalko är fullständigt idiotiska. Bra kolumn, med bra bredd i frågan.
Som första grundprincip konstaterar skribenten Laura Ala-Kokko att patriarkatet här i landet nog ännu lever och mår bra, då en medelålders man kan se det som sin sak att påpeka åt kvinnor hur de förväntas leva sina liv.
Hon funderar kring hur barnalstring fortfarande i dagens samhälle kan ses som kvinnans viktigaste roll, och hur en kvinna inte riktigt anses vara en riktig kvinna innan hon burit, fött och har barn.
Varför är det så att det anses vara en norm för kvinnor att ha barn, ännu idag?, undrar hon.
Varför anser vi att barnlöshet behöver förklaras? (Ett faktum som är innerligt jobbigt både för frivilligt och ofrivilligt barnlösa.)
Inga svar på frågan i kolumnen, för det är ju en sak som bottnar i vår kultur och våra grundtankar... Stora frågor att med små steg jobba kring...
Att sen skuldbelägga dem som antingen inte vill eller inte kan hjälpa till med att öka mängden födslar per familj här i landet hjälper ju inte.
Ingen ska behöva "skaffa" barn för att samhället behöver dem, om det inte hör till den egna livsplanen. Vi går liksom in på väldigt obehagliga tankar om babyfabriker då... Att frivilligt välja bort barn ska verkligen få vara okej i dagens samhälle!
Och de som inte kan eller har fått ynnesten att få barn, de ska inte heller behöva kämpa med andras förväntningar och krav på förökning, parallellt med de egna redan så tunga känslorna av längtan, sorg, förtvivlan och misströst. Verkligen inte!
Att ställa ett onyanserat krav på allas ansvar att hjälpa till med "förlossningstalkot" är synnerligen oeftertänksamt och oansvarigt, och ökar bara sorgen och pressen för dem som hade önskat men inte fick... Inte speciellt kul för dem som väljer bort barn heller.
Själviskhetsaspekten får hon också med. Och det tudelade i att man är självisk både då man väljer barn och då man väljer bort dem, och hur den själviskheten omöjligt kan vara olika, även om den frivilligt barnlösa oftast klassas som mer självisk.
Det borde vara så att man (själviskt) väljer barn för att man vill ha barn i sitt eget liv.
(Inte för att någon efterlyser ett förlossningstalko.)
Likväl borde det vara ok att (själviskt) välja bort barn då man inte vill ha dem i sitt liv.
Varför anses den ena då mer självisk än den andra?, frågar hon sej.
Ofrivilliga barnlösheten plockar hon upp som det område där man kan och bör påverka - en aspekt jag ju saknat hittills i debatten. Man kan göra det ekonomiskt lättare för folk att välja att ha barn, om de så vill. Man kan göra fertilitetsvården mer tillgänglig. Man kan underlätta för singlar att försöka få barn på egen hand. Och man kan göra något för dem som trots önskan inte kunnat få barn.
Viktiga frågor, som man också verkligen har möjlighet att påverka. Att bara tala om allas ansvar i gemensamt förlossningstalko utan att också prata om ofrivillig barnlöshet, det är respektlöst. Men om vi tar upp alla de saker vi kan göra för att underlätta för de ofrivilligt barnlösa att uppfylla sin barnlängtan så har vi gjort stora gärningar redan. Och kanske kommit lite på väg till större siffror i statistiken.
Det är inga direkt lätta frågor i denhär debatten.
Stora tunga ämnen som rätten att bestämma över sitt eget liv (och sin egen kropp), och möjligheten att göra beslut kring dem utan att kritiseras av andra.
Eller som samhällets förväntningar på olika roller, och oförstående attityd inför andra synvinklar.
Eller som ofrivillig barnlöshet. Ett av de tyngsta ämnena vad gäller känslomässig belastning. Inte ett ämne där en lite oeftertänksam och halvt skämtsam kommentar om synnytystalkoot tas väl emot.
Så det är bra att den vinkeln nu äntligen syntes lite mer i debatten, i och med denna kolumn. (Kan för all del hända att den kommit upp mer tidigare också, men det har isf gått mej förbi.)
Mer fokus på vad som kan göras åt att minska ofrivillig barnlöshet! Punkt.
Som första grundprincip konstaterar skribenten Laura Ala-Kokko att patriarkatet här i landet nog ännu lever och mår bra, då en medelålders man kan se det som sin sak att påpeka åt kvinnor hur de förväntas leva sina liv.
Hon funderar kring hur barnalstring fortfarande i dagens samhälle kan ses som kvinnans viktigaste roll, och hur en kvinna inte riktigt anses vara en riktig kvinna innan hon burit, fött och har barn.
Varför är det så att det anses vara en norm för kvinnor att ha barn, ännu idag?, undrar hon.
Varför anser vi att barnlöshet behöver förklaras? (Ett faktum som är innerligt jobbigt både för frivilligt och ofrivilligt barnlösa.)
Inga svar på frågan i kolumnen, för det är ju en sak som bottnar i vår kultur och våra grundtankar... Stora frågor att med små steg jobba kring...
Att sen skuldbelägga dem som antingen inte vill eller inte kan hjälpa till med att öka mängden födslar per familj här i landet hjälper ju inte.
Ingen ska behöva "skaffa" barn för att samhället behöver dem, om det inte hör till den egna livsplanen. Vi går liksom in på väldigt obehagliga tankar om babyfabriker då... Att frivilligt välja bort barn ska verkligen få vara okej i dagens samhälle!
Och de som inte kan eller har fått ynnesten att få barn, de ska inte heller behöva kämpa med andras förväntningar och krav på förökning, parallellt med de egna redan så tunga känslorna av längtan, sorg, förtvivlan och misströst. Verkligen inte!
Att ställa ett onyanserat krav på allas ansvar att hjälpa till med "förlossningstalkot" är synnerligen oeftertänksamt och oansvarigt, och ökar bara sorgen och pressen för dem som hade önskat men inte fick... Inte speciellt kul för dem som väljer bort barn heller.
Själviskhetsaspekten får hon också med. Och det tudelade i att man är självisk både då man väljer barn och då man väljer bort dem, och hur den själviskheten omöjligt kan vara olika, även om den frivilligt barnlösa oftast klassas som mer självisk.
Det borde vara så att man (själviskt) väljer barn för att man vill ha barn i sitt eget liv.
(Inte för att någon efterlyser ett förlossningstalko.)
Likväl borde det vara ok att (själviskt) välja bort barn då man inte vill ha dem i sitt liv.
Varför anses den ena då mer självisk än den andra?, frågar hon sej.
Ofrivilliga barnlösheten plockar hon upp som det område där man kan och bör påverka - en aspekt jag ju saknat hittills i debatten. Man kan göra det ekonomiskt lättare för folk att välja att ha barn, om de så vill. Man kan göra fertilitetsvården mer tillgänglig. Man kan underlätta för singlar att försöka få barn på egen hand. Och man kan göra något för dem som trots önskan inte kunnat få barn.
Viktiga frågor, som man också verkligen har möjlighet att påverka. Att bara tala om allas ansvar i gemensamt förlossningstalko utan att också prata om ofrivillig barnlöshet, det är respektlöst. Men om vi tar upp alla de saker vi kan göra för att underlätta för de ofrivilligt barnlösa att uppfylla sin barnlängtan så har vi gjort stora gärningar redan. Och kanske kommit lite på väg till större siffror i statistiken.
Det är inga direkt lätta frågor i denhär debatten.
Stora tunga ämnen som rätten att bestämma över sitt eget liv (och sin egen kropp), och möjligheten att göra beslut kring dem utan att kritiseras av andra.
Eller som samhällets förväntningar på olika roller, och oförstående attityd inför andra synvinklar.
Eller som ofrivillig barnlöshet. Ett av de tyngsta ämnena vad gäller känslomässig belastning. Inte ett ämne där en lite oeftertänksam och halvt skämtsam kommentar om synnytystalkoot tas väl emot.
Så det är bra att den vinkeln nu äntligen syntes lite mer i debatten, i och med denna kolumn. (Kan för all del hända att den kommit upp mer tidigare också, men det har isf gått mej förbi.)
Mer fokus på vad som kan göras åt att minska ofrivillig barnlöshet! Punkt.
söndag 27 augusti 2017
Och så kör vi ju lite talko sen då
Alltså, gammal nyhet ren. Men har inte hunnit. Och vet inte ens riktigt vad man ska säga. Annat än djup suck. Eller f.... y.... och lite dylikt. På riktigt!? Nativitetstalko, babytalko och förlossningstalko talar man alltså om här i landet, för att råda bot på den låga nativiteten. Gav upphov i en del skämt, men framför allt i en hel del upprördhet. Också som ofrivilligt barnlös känns det väldigt osmakligt. Åtminstone för mej. Orkar inte ens säga mer om den saken, fast det är mycket man hade lust att säga. Utan att ens helt veta vad. Blir bara lite trött på hela denhär frågan, och alla klumpigheter som den tycks ge upphov i. Otrevligt!
Och som ungefär följande grej på Facebook dagen då babytalko var på tapeten dök det upp en kommentar kring en gravid-fotosession. Bilden ren - vacker och skir, med fokus på stora magen - gav mej kalla kårar och några sorgestick i hjärtat. Och sen då texten på det; "Sällan är en kvinna så vacker som då hon är gravid. Det blir som ett gyllene skimmer om henne. Man känner av styrkan som blandas med en slags inre vishet. På nåt sätt vet hon. Har tillgång till dolda hemligheter." Well. Great... Och säger inte att det inte är sant, för all del. Det är det kanske. I alla fall för endel. Men sen kan det kanske också konstateras att det nog knappast utesluter annan skönhet eller annat skimmer, annan styrka och annan vishet... Graviditeten har säkert sin sort av alla dem, men de är, och ska inte heller vara, förbehållna det tillståndet. Även om vi nog ibland på nåt sätt signalerar så. Litet stänk av bitterhet och surpuppa i mej just där, kände jag. Avundsjukt sorgsen över att inte själv få anamma beskrivningen, och ställa mej och omfamna en egen stor gravidmage med mina egna händer på ett gravidfoto. Ibland kan jag ännu känna rent fysiskt hur det skulle kännas. Och hjärtat gråter. Just de stunderna känns magen, och famnen, alldeles fruktansvärt tom.
Och som ungefär följande grej på Facebook dagen då babytalko var på tapeten dök det upp en kommentar kring en gravid-fotosession. Bilden ren - vacker och skir, med fokus på stora magen - gav mej kalla kårar och några sorgestick i hjärtat. Och sen då texten på det; "Sällan är en kvinna så vacker som då hon är gravid. Det blir som ett gyllene skimmer om henne. Man känner av styrkan som blandas med en slags inre vishet. På nåt sätt vet hon. Har tillgång till dolda hemligheter." Well. Great... Och säger inte att det inte är sant, för all del. Det är det kanske. I alla fall för endel. Men sen kan det kanske också konstateras att det nog knappast utesluter annan skönhet eller annat skimmer, annan styrka och annan vishet... Graviditeten har säkert sin sort av alla dem, men de är, och ska inte heller vara, förbehållna det tillståndet. Även om vi nog ibland på nåt sätt signalerar så. Litet stänk av bitterhet och surpuppa i mej just där, kände jag. Avundsjukt sorgsen över att inte själv få anamma beskrivningen, och ställa mej och omfamna en egen stor gravidmage med mina egna händer på ett gravidfoto. Ibland kan jag ännu känna rent fysiskt hur det skulle kännas. Och hjärtat gråter. Just de stunderna känns magen, och famnen, alldeles fruktansvärt tom.
tisdag 25 juli 2017
Och dethär med barnantal
Som motvikt till detdär med att färre barn är mer miljövänligt så fortsätter också debatt och ramaskri kring den låga nativiteten i landet. (Går bra ihop det ju. Antingen är vi miljövänliga eller så försöker vi hålla igång vårt lands population... Hur väljer man sen där då...?)
Anyway... Har skrivit en liten sur kommentar om saken ren tidigare, i inlägget Jämlikhet & offentlighet. Kommer nu en typ lite liknande sur kommentar igen... Sorry...
Hufvudstadsbladet hade igen på ledar-utrymme en spalt om detta, De uteblivna barnen, där skribenten funderar kring att vi nu har lägre antal födda barn än under nödåren.
Tillräckligt många barn behövs för att hålla upp skatteunderlaget och kunskapsbasen, och för att föra vidare gamla traditioner, påpekas det... Viktiga uppgifter för de barn som nu är alldeles för få, tydligen. Suck. Det är alltså det vi har barn för. Lite karikerat, men... Suck. Och det är inte så han menar nej, och jag plockar ju en liten sak här nu, men...
Också i denna text är frågan om ofrivillig barnlöshet rätt sparsam. (I de flesta texter saknas den helt. Eller möjligen finns det en kommentar om att ålder för barnafödande måst sänkas, då den nu så höga ålder utgör en fara för barnlöshet.) Men, i denna text existerar den iaf på några ställen nog. Framsteg där, iaf. Skribenten har en mening om hem "där man sitter och saknar ett" (barn). Konstateras alltså att sådana finns. Singlars existens noteras, men deras ståndpunkt i fråga om barn sägs vetas lite om. Enkätbehov här, eller? Och så talas det om det ledsamma i att två personers "tidsfönster" för barn "allt oftare förblir osynkroniserade". Vad det nu sen riktigt betyder... Mäns barnlöshet, som varit på tapeten också i övrigt just nu, ryms med. Bra så. Så ger nog detta inlägg en del pluspoäng där iaf.
Detdär med bilden av barnlösa som själviska karriärmänskor tas också upp. Påpekas att det ju inte stämmer som bild (mera). Tyvärr sitter den ändå på många håll ack så hårt.
Och sen avslutas hela alltihop med meningen "Mycket finns att göra för att vi ska bli ett folk som välkomnar fler barn.". Och här blir jag lite mållös. Samtidigt som det säkert är helt rätt ur allmän och landsomfattande politisk vinkel så känns det ur min synvinkel som ofrivilligt barnlös ganska osmakligt. Jag hade gärna välkomnat ens ett barn. Men jag fick inte den förmånen. Sku vilja säga mycket här, men vet nu inte ens riktigt vad. På nåt sätt gör den meningen mej bara rätt nedstämd. Antagligen detdär "bli ett folk som". Stämmer väl på populationsnivå, men mej träffar det personligt i hjärtat. Inte meningen, I know. Satt sej ändå där. Som en liten pik om att jag inte var en person som...
Och så undrar jag lite hur man isåfall blir en sån...? Vad borde jag göra då liksom...?
Sammanfattningsvis så är det som stör mej med denna text, liksom med alla andra jag läst på samma tema, det lilla utrymme som den ofrivilliga barnlösheten får. Längtan och önskan finns iaf med nu, vilket som sagt är ett framsteg. En skribent med mer förståelse(?). Ändå är det väl så mycket som måst sägas i debatten att dendär ouppfyllda önskan och sorgen över den får väldigt lite rum, trots att den berör oändligt många. En av fem. Och även om ålder är en faktor så är den verkligen inte den enda. Saknas såå mycket av den ofrivilliga barnlösheten i hela rapporteringen kring nativiteten att alltihop känns både olustigt, fräckt och nedvärderande för en som gärna hade hjälpt till med att öka antal födda barn här i landet, men inte gavs den chansen. Inte kunde. Inte fick. Inte lyckades.
Ur den synvinkeln hade jag verkligen önskat att den verkligheten lyftes upp mer i allt detta. Men det är väl en så svår nöt att knäcka dethär med ouppfylld barnlängtan, så det är bättre att låta bli att nämna det. Kan inte alldeles enkelt åtgärdas. Inte alldeles billigt heller. Så då struntar vi i den aspekten. Förutom detdär med att uppmana folk att "göra" barn tidigare.
Suck.
Pissed off...
Och ledsen.
Och för all del - det är mina tankar, känslor och formuleringar dethär. Men samtidigt vet jag också att hela denna rapportering nog för många andra ofrivilligt barnlösa känns aningen snedvriden. Ger inte just rum för den verkligheten, även om den delas av väldigt många.
Anyway... Har skrivit en liten sur kommentar om saken ren tidigare, i inlägget Jämlikhet & offentlighet. Kommer nu en typ lite liknande sur kommentar igen... Sorry...
Hufvudstadsbladet hade igen på ledar-utrymme en spalt om detta, De uteblivna barnen, där skribenten funderar kring att vi nu har lägre antal födda barn än under nödåren.
Tillräckligt många barn behövs för att hålla upp skatteunderlaget och kunskapsbasen, och för att föra vidare gamla traditioner, påpekas det... Viktiga uppgifter för de barn som nu är alldeles för få, tydligen. Suck. Det är alltså det vi har barn för. Lite karikerat, men... Suck. Och det är inte så han menar nej, och jag plockar ju en liten sak här nu, men...
Också i denna text är frågan om ofrivillig barnlöshet rätt sparsam. (I de flesta texter saknas den helt. Eller möjligen finns det en kommentar om att ålder för barnafödande måst sänkas, då den nu så höga ålder utgör en fara för barnlöshet.) Men, i denna text existerar den iaf på några ställen nog. Framsteg där, iaf. Skribenten har en mening om hem "där man sitter och saknar ett" (barn). Konstateras alltså att sådana finns. Singlars existens noteras, men deras ståndpunkt i fråga om barn sägs vetas lite om. Enkätbehov här, eller? Och så talas det om det ledsamma i att två personers "tidsfönster" för barn "allt oftare förblir osynkroniserade". Vad det nu sen riktigt betyder... Mäns barnlöshet, som varit på tapeten också i övrigt just nu, ryms med. Bra så. Så ger nog detta inlägg en del pluspoäng där iaf.
Detdär med bilden av barnlösa som själviska karriärmänskor tas också upp. Påpekas att det ju inte stämmer som bild (mera). Tyvärr sitter den ändå på många håll ack så hårt.
Och sen avslutas hela alltihop med meningen "Mycket finns att göra för att vi ska bli ett folk som välkomnar fler barn.". Och här blir jag lite mållös. Samtidigt som det säkert är helt rätt ur allmän och landsomfattande politisk vinkel så känns det ur min synvinkel som ofrivilligt barnlös ganska osmakligt. Jag hade gärna välkomnat ens ett barn. Men jag fick inte den förmånen. Sku vilja säga mycket här, men vet nu inte ens riktigt vad. På nåt sätt gör den meningen mej bara rätt nedstämd. Antagligen detdär "bli ett folk som". Stämmer väl på populationsnivå, men mej träffar det personligt i hjärtat. Inte meningen, I know. Satt sej ändå där. Som en liten pik om att jag inte var en person som...
Och så undrar jag lite hur man isåfall blir en sån...? Vad borde jag göra då liksom...?
Sammanfattningsvis så är det som stör mej med denna text, liksom med alla andra jag läst på samma tema, det lilla utrymme som den ofrivilliga barnlösheten får. Längtan och önskan finns iaf med nu, vilket som sagt är ett framsteg. En skribent med mer förståelse(?). Ändå är det väl så mycket som måst sägas i debatten att dendär ouppfyllda önskan och sorgen över den får väldigt lite rum, trots att den berör oändligt många. En av fem. Och även om ålder är en faktor så är den verkligen inte den enda. Saknas såå mycket av den ofrivilliga barnlösheten i hela rapporteringen kring nativiteten att alltihop känns både olustigt, fräckt och nedvärderande för en som gärna hade hjälpt till med att öka antal födda barn här i landet, men inte gavs den chansen. Inte kunde. Inte fick. Inte lyckades.
Ur den synvinkeln hade jag verkligen önskat att den verkligheten lyftes upp mer i allt detta. Men det är väl en så svår nöt att knäcka dethär med ouppfylld barnlängtan, så det är bättre att låta bli att nämna det. Kan inte alldeles enkelt åtgärdas. Inte alldeles billigt heller. Så då struntar vi i den aspekten. Förutom detdär med att uppmana folk att "göra" barn tidigare.
Suck.
Pissed off...
Och ledsen.
Och för all del - det är mina tankar, känslor och formuleringar dethär. Men samtidigt vet jag också att hela denna rapportering nog för många andra ofrivilligt barnlösa känns aningen snedvriden. Ger inte just rum för den verkligheten, även om den delas av väldigt många.
måndag 24 juli 2017
Miljövänlig av bara tusan...
En av de saker som gjort mej lite fundersam och aning nedslagen under senaste veckan (eller så) är rapporteringen kring miljövänlighet och klimatbovar... Pga att den forskningen meddelar att det största man kan göra för att spara på miljön är att skaffa färre barn. Men vad f*n!?, tänkte jag... Vem tusan tänker på miljön i sina val kring hur många barn man har, eller huruvida man överhuvudtaget har barn?? På vilket sätt överhuvudtaget bör en sån sak få spela in, alls!? I någon som helst diskussion. Borde väl iofs vara stolt nöjd över min stora miljövänlighet här, men det känns inte alls som nåt trevligt... Vet inte ens riktigt exakt varför den saken stör mej så till den grad, men den gör nu det. (Fler) barn eller miljövänlighet...? Tjaa, vad ska man liksom välja?? Och det faktum att det för många inte finns ett val, fast man innerligt hade önskat det, syns ingenstans i den debatten (heller)... Känns konstigt bara, på nåt sätt, med en sån sak på en klimatbovslista. Ett barn. Ett liv. Och jag hade gärna tagit emot det livet, även om det då hade gjort mej till en ack så mycket större klimatbelastare. Hur storfamiljer upplevde saken kan jag inte ens föreställa mej. Skuldbeläggning av barnlängtan och emottagna barn känns rätt obehagligt.
Inlägg bl.a. här; HBL om klimatbovar, Peppe kommenterar, själva forskningen.
Och i övrigt inte heller nå vidare mycket bättre humör, sådär i det stora hela. Längre och djupare svacka än på ett bra tag på gång just nu... Gillar inte, men får leva igenom den.
Inlägg bl.a. här; HBL om klimatbovar, Peppe kommenterar, själva forskningen.
Och i övrigt inte heller nå vidare mycket bättre humör, sådär i det stora hela. Längre och djupare svacka än på ett bra tag på gång just nu... Gillar inte, men får leva igenom den.
söndag 16 april 2017
Jämlikhet & offentlighet?
Massa fokus på nativiteten och hur låg den är just nu. Känns nästan som att landet har lite panik över att fortbeståndet på nåt sätt inte är tillräckligt säkrat. Och jag kan bli lite irriterad och trött på att det i texterna nämns ytterst lite om ofrivillig barnlöshet, och om det ryms med på ett hörn så är det enbart som faran i för hög ålder. Men hallå - barnlöshet och infertilitet är inte enbart en åldersfråga!! Höh. Känns liksom lite ensidigt dethär...
Häromdagen dök det igen upp en Yle-text om nativitet och barnalstring, med rubrik Planering, jämlikhet och pappor i offentligheten kan sporra nativiteten. Och nå visst, planering kan ha en roll i det hela, det är bra om föräldrarollen blir mer jämlik och visst kan det vara på sin plats att ge papparollen en mer positiv bild - men igen är ju detta långt ifrån hela bilden. Det stora problemet är att folk skjuter på föräldraskap, menar man, och sen då kanske inte kan få barn. Och visst, igen rätt där, men också fast de hade försök få barn helt precis just nu hade nog en del av dem fått kämpa eller blivit utan. Jag förnekar alltså inte att ålder är en faktor, jag hade bara önskat att man också gav ens lite utrymme åt att det också finns andra faktorer i ofrivillig barnlöshet. Att bilden hade varit lite mer nyanserad här.
Men, det är väl det att dom faktorerna inte är kostnadsmässigt eller ens medicinskt lätta att åtgärda, om det alls går, så då struntar man i att tuta ut funderingar kring dem. I vilken ålder folk "skaffar" barn, det kan man kanske på nåt sätt påverka, genom att öka medvetenheten om vad ålder gör med fertiliteten. Oss andra, där ålder inte spelar in, går det liksom inte att göra nånting åt. Typ. Så då ids man inte ens ta med oss i beräkningen. Känns det som.
Häromdagen dök det igen upp en Yle-text om nativitet och barnalstring, med rubrik Planering, jämlikhet och pappor i offentligheten kan sporra nativiteten. Och nå visst, planering kan ha en roll i det hela, det är bra om föräldrarollen blir mer jämlik och visst kan det vara på sin plats att ge papparollen en mer positiv bild - men igen är ju detta långt ifrån hela bilden. Det stora problemet är att folk skjuter på föräldraskap, menar man, och sen då kanske inte kan få barn. Och visst, igen rätt där, men också fast de hade försök få barn helt precis just nu hade nog en del av dem fått kämpa eller blivit utan. Jag förnekar alltså inte att ålder är en faktor, jag hade bara önskat att man också gav ens lite utrymme åt att det också finns andra faktorer i ofrivillig barnlöshet. Att bilden hade varit lite mer nyanserad här.
Men, det är väl det att dom faktorerna inte är kostnadsmässigt eller ens medicinskt lätta att åtgärda, om det alls går, så då struntar man i att tuta ut funderingar kring dem. I vilken ålder folk "skaffar" barn, det kan man kanske på nåt sätt påverka, genom att öka medvetenheten om vad ålder gör med fertiliteten. Oss andra, där ålder inte spelar in, går det liksom inte att göra nånting åt. Typ. Så då ids man inte ens ta med oss i beräkningen. Känns det som.
söndag 12 mars 2017
Evolution och fortbestånd
Kom underfund med att dethär med att läsa om evolution inte var att rekommendera som ofrivilligt barnlös. Blev bara ledsen och upprörd. Jag är iofs fullt medveten om hur evolution fungerar, men var inte förberedd på den diskussionen i en bok med tema personlighet.
Kapitlet handla om hur evolution medverkat i utvecklingen av personlighet i mänskligheten. Och evolution handlar ju om att arten ska fortgå. Texten förklarar att individens fokus är att gener ska föras vidare, och att personlighet är viktig där. Så det innehåller meningar som;
"...in the pursuit of species survival and reproduction, men and women are interested in selecting partners who enhance the success of reproduction and continuation of that person's genes."
"...males are thought to have evolved mechanisms that enable them to detect whether their potential female partner will provide them with a rapid production of offspring and be faithful to them, thus providing them with more offspring."
"...the mating strategies are functional because they serve a purpose of obtaining a mate so that males and females can enhance their chances of, and success at, reproduction."
Så enligt denna tanke är personlighet något som (delvis) utvecklats och utvecklas för att vi ska kunna lyckas med att hitta en partner och föra våra gener vidare. Och jag har ju liksom misslyckats med båda då. Varken hittat en partner eller kunnat föra vidare mina gener.
Och fine, jag vet att boken talar i ett större perspektiv än individ, men det kändes ändå väldigt otrevligt att läsa. Det ger ju för det första ett inte alldeles smickrande betyg åt min personlighet, för det andra påstår det att mina gener ur evolutionssynvinkel inte är vettiga att föra vidare, och för det tredje så känns det lite som att vad är då enligt detta meningen med det infertila livet liksom...!? Jag är inte av den åsikten att meningen med livet är att få barn, men i just den delen av det kapitlet kändes det så. Som ras är det ju verkligen viktigt med fortbestånd, men som individ är ju inte reproduktion det enda livsinnehållet eller målet med livet. Ändå gavs lite den bilden i denhär texten. Och det kändes ledsamt. Dåligt humör pga bl.a det idag. Brukar kunna ha överseende med sånt, och mera se helheterna, men av någon orsak stör dethär mej idag. Och det stör mej att det stör mej. Allmänt rätt nere idag.
Kapitlet handla om hur evolution medverkat i utvecklingen av personlighet i mänskligheten. Och evolution handlar ju om att arten ska fortgå. Texten förklarar att individens fokus är att gener ska föras vidare, och att personlighet är viktig där. Så det innehåller meningar som;
"...in the pursuit of species survival and reproduction, men and women are interested in selecting partners who enhance the success of reproduction and continuation of that person's genes."
"...males are thought to have evolved mechanisms that enable them to detect whether their potential female partner will provide them with a rapid production of offspring and be faithful to them, thus providing them with more offspring."
"...the mating strategies are functional because they serve a purpose of obtaining a mate so that males and females can enhance their chances of, and success at, reproduction."
Så enligt denna tanke är personlighet något som (delvis) utvecklats och utvecklas för att vi ska kunna lyckas med att hitta en partner och föra våra gener vidare. Och jag har ju liksom misslyckats med båda då. Varken hittat en partner eller kunnat föra vidare mina gener.
Och fine, jag vet att boken talar i ett större perspektiv än individ, men det kändes ändå väldigt otrevligt att läsa. Det ger ju för det första ett inte alldeles smickrande betyg åt min personlighet, för det andra påstår det att mina gener ur evolutionssynvinkel inte är vettiga att föra vidare, och för det tredje så känns det lite som att vad är då enligt detta meningen med det infertila livet liksom...!? Jag är inte av den åsikten att meningen med livet är att få barn, men i just den delen av det kapitlet kändes det så. Som ras är det ju verkligen viktigt med fortbestånd, men som individ är ju inte reproduktion det enda livsinnehållet eller målet med livet. Ändå gavs lite den bilden i denhär texten. Och det kändes ledsamt. Dåligt humör pga bl.a det idag. Brukar kunna ha överseende med sånt, och mera se helheterna, men av någon orsak stör dethär mej idag. Och det stör mej att det stör mej. Allmänt rätt nere idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)