Hoppet - sen besvikelsen

Ännu en deckare med barnlöshet som bihandling...

”Hur många gånger hade hon inseminerats utan resultat? Fem? Och så tre resultatlösa ivf-befruktningar på det. Det var som om hennes kropp vägrade gå med på att husera ett barn, slängde ut varenda cell som försökte bosätta sig i hennes inre. Kroppen hade sin egen vilja och var så jävla samarbetsovillig att hon ibland bara ville lägga sig ner och dö. Varje månad var det samma sak. Det försiktiga, trevande hoppet som väcktes. ... Sedan besvikelsen, mörkret, hopplösheten.”

Andas in, andas ut. Känner så igen, och det väcker de egna känslorna. Hoppet, och sen besvikelserna. Om och om och om igen. Fy fan vilken process det där är, säger jag!

Mörkret och hopplösheten tog nog för min del sen i slutändan över alltför mycket. Omöjliggjorde allt hopp, all ork, och all känsla av att det fanns en möjlig fortsättning.