Eller om jag ändå ska...?

Till min förvåning är känslan just nu en annan än den varit de senaste månaderna. Gällande fortsättning av vården. Har känt att det sen räcker, om det sista nu tillgängliga frysembryot inte planterar sig och blir till. Men nånstans har det svängt, och idag känner jag tydligt att det rätt så säkert finns en fortsättning. Hur det sen känns efter kommande pas får vi se. Det får vara det som styr. Men i nuläget är känslan den motsatta - klart jag måst ge det ännu en chans. Är intressant dethär hur känslan svänger. Men visste ju att den kan komma att göra det. Avvaktar och ser. Fast det ibland är svårt och enerverande att inte kunna "veta" hur kommande tider/år/liv ska se ut. Kan man ju aldrig ändå, så är alldeles onödigt att försöka, I know, men det är ju liksom så stora saker dethär. Och också så att de tankar jag har om jobb och studier och byten och omändringar är väldigt beroende av detta. Så det är ofta svårt att orka vänta och se. Har ibland svårt att ha tillit till att det löser sej fast jag inte har klara planer och jobbar på att komma dit. Eller jo, det gör jag ju också, men det blir så råddigt i tankarna med så många olika plan och alternativ som ska hållas i beaktan för att om eventuellt... Knepigt. Nu idag går jag igenom boken till kommande tent, ett varv genom hela, och känner bara att dethär blir ju till ingenting, och får panik med alltihopa. Och inte bara tenten utan hela studierna och jobbet och livet och allt. Sån dag idag.