Barnlängtan kontra självisk krävan

"Ensamma kvinnor, två kvinnor, två män, två kvinnor plus en eller två män, ensamma män - dessa kräver själviskt att få barn. En kvinna (A) plus en man (B) - dessa längtar efter barn. Ursäkta, men jag hänger inte med."

Såhär skriver Lotta Moring i sitt Utan-kapitel. Och ursäkta, jag håller inte heller med. Verkligen inte. Varför sku min önskan att få barn vara självisk, medan ett heterosexuellt par rentav förväntas längta efter barn? Att i ett samkönat parförhållande ha barn, vilja ha barn, få barn - det är nästan självklart. Förväntat. Konstigt om det inte är så. Kan t.o.m uttryckas vara själviskt ifall man där låter bli, inte vill ha barn... Medan man i vilken som helst annan konstellation, singelfamilj, regnbågsfamilj eller stjärnfamilj eller vad det nu annat kan tänkas kallas, är självisk i sin barnlängtan. Jag "kräver själviskt" min rätt till barn. Va? Jag har en längtan efter ett barn, och jag vill ge den drömmen möjlighet att bli till. Jag har ingen som helst möjlighet att kräva, för det lyckas om det lyckas. Men jag längtar, och jag har valt att ge den längtan rätt att finnas, rätt att bli uppfylld. Själviskt? Tja. Det är att följa mitt inre. Men visst väljer jag att försöka få barn för att jag (själv) vill. Alltså därmed själviskt? Men vad är då en bättre orsak att 'skaffa' barn? Är det ändå inte allra bäst att göra det just av den själviska(?) orsaken att man vill? Jag vill ha ett barn, jag har en längtan efter barn. Är det då själviskt så är det. Men anser inte det är mer själviskt i mitt fall än i någon annans. Mycket medvetet, ett mycket aktivt val, men inte mer själviskt. Inte mindre längtan. Inte på något vis mindre kärlek. Kärleken till barnet finns nog. Jag längtar också.