Från skam till förståelse; öppenhet

En av mina medbloggare skrev ett superfint inlägg kring öppenhet, som jag vill göra lite reklam för, och diskutera lite kring... Saken har varit uppe här tidigare, och kommer att komma upp igen. Ju mer vi pratar om det - desto större förståelse har vi möjlighet att få. Häpeästä ymmärrykseen heter Rowans inlägg - från skam till förståelse.

Genom öppenhet kring min egen barnlöshet vill jag, liksom Rowan, öka förståelsen för ofrivillig barnlöshet i samhället. Det berör såå många, men så få vill prata om det. För mej är barnlösheten ingen skam - så jag har inga problem att prata om det. Det är tungt och sorgligt, gör mej arg, ledsen, bitter, uppgiven osv, men jag skäms inte för det.

Från skam till förståelse. Ju fler som talar öppet, desto mindre skam för andra. Hoppas jag. Det är ett ämne där man sen när man lyfter på locket inser att många andra står runtom en, med samma problem. Det finns en hel sjö av andra ofrivilliga barnlösa, men vi simmar ofta isolerade från varandra mellan vågorna, vågar inte lyfta huvudet och se oss om.

Öppenheten kan där bygga broar, kasta ut livlinor mellan ödeskamraterna. Ge någon annan en känsla av att hen inte är ensam med sin kamp. Och att den inte behöver vara något skamligt... Det gör dej inte till en sämre människa att vara barnlös! Tillsammans kan vi omkullkasta skammen, ta bort tabut. Om vi orkar fortsätta ta upp det, prata om det.

Barnlöshet är så tungt ren i sej, med all oro och all sorg, att skam verkligen inte gör nånting bättre. Ändå tar man det såå lätt på sej själv. Det är mitt fel, jag är felaktig, jag duger inte... Och där blir sen skammen en del av känslopaletten. Men den behöver inte finnas! Jag kan vara ledsen över att det är som det är, men jag behöver inte känna skam!

Så ja, till stor del talar jag öppet om detta för att andra i samma situation ska kunna få stöd och tröst. Därför att jag upplever att jag kan göra det, alla vill och kan inte. Jag talar också öppet om det för att folk som inte är i det ska få en lite större förståelse för vad det handlar om, hur det kan kännas, vad det kan innebära. Och - hur man kan förhålla sej.

Men - framför allt talar jag öppet om barnlösheten för att jag vill. För att det känns mest rätt för mej. Ibland av helt själviska skäl som att det är lättare för mej att finnas i olika situationer om jag inte där behöver visa upp fasader och låtsas som ingenting. Om jag vet att folk vet kan jag slappna av. Jag har åtminstone en känsla av att folk förstår mej bättre då.

Det gör det kanske inte lättare för dem, inser jag. För folk börjar då undra hur de ska förhålla sej. Blir obekväma, på sin vakt. Antar jag. Endel. Men jag kräver inte att ni gör nåt. Var som vanligt bara om du vill. Strunta i det, låt mej vara, bete dej som du brukar... Det är ok. Men om du vill ta upp det, säga något - det är också ok, jag har ju valt att vara öppen!

Öppenhet ökar förståelse, och i hopp om det pratar jag jättegärna med dej om min barnlöshet. Du får ställa frågor, du får ta upp det. Men jag hoppas du gör det med en god portion lyhördhet och mycket ödmjukhet, för det är trots allt väldigt känsliga saker. Ofrivillig barnlöshet är tungt, så det är inte ett lätt ämne att prata om, även om jag väljer att göra det.

En liten bit i taget mot att släppa skammen och tabut.