Barnlöshet är en sorg som det ofta tigs om. För att det är en så privat sak. För att det är tungt att tala om den. Och för att den inte riktigt upplevs som en riktig sorg. Det är en sorg som inte ens den som är i den alltid till fullo känner att hen är riktigt berättigad till. Många barnlösa upplever att de inte "borde" reagera så starkt, vara så sorgsna och ledsna, sakna så väldigt, sörja... Allt annat är ju bra. "Bara" det att barnet inte kommit. Man borde ju kunna njuta av livet, nu medan man har tid för det. Men det är inte alltid så lätt, när sorgen sköljer över. För vem av oss skulle inte byta ut den egna tiden, möjligheten att njuta av livet, mot barnet och vardagen med det, hur jobbig den situationen än också kan vara. Det är ändå det vi alla så innerligt önskar oss.
Barnlöshetssorgen går inte att komma ifrån. Det är en fruktansvärt tung situation att gå igenom, och sorgen finns garanterat där. I tider tar den över allt, lämnar inte rum för just nåt annat. I tider mer där nånstans i bakgrunden, kommer över en bara stundvis. Dyker upp av något man ser, hör eller tänker. Kan vara en liten våg i maggropen eller hjärtat, som går om på en stund. Eller en storm av vågor som en efter en sköljer över, lämnar en kippande efter luft mellan varven. De sköljer över men dränker inte, skriver Mirka som skrivit texten... Jag har ett litet frågetecken här. Inte gällande mej själv, men sådär i allmänhet. Jag är nämligen inte så säker på att barnlöshet inte kan dränka. Jag tror faktiskt den kan det. Kan tänkas få en att gå under. Det är liksom inga småsaker.
Det Mirka vill komma till är iallafall att det är av största vikt att ge sorgen rum. Acceptera den. Låta den finnas. Sorgen över barnlösheten är verkligen ytterst berättigad. Du har rätt till den. Jag har rätt till den. Att längta men inte få längtan uppfylld är tungt, och vi har all rätt att sörja. Låt känslan finnas där! Ge den tid och rum. Det är fruktansvärt tungt, jag vet. Jag har varit väldigt noga med att ge mina känslor rum i denhär processen, och jag vet att det kan bli både skrämmande och nästan övermäktigt ibland. Men det har för mej varit vägen till att komma igenom det. Sorgen har sköljt över mej i stora tsunamivågor tidigare, nu mer sällan och i mindre vågor. Den finns där, den är ytterst verklig. Men jag går inte under. Jag kan leva med den. Även om det är tungt.
Just nu kommer sorgen över mej ibland. De senaste dagarna har några vågor av den envisats med att dyka upp. Jag tänker fortfarande "varför?". Jag tycker fortfarande ibland det är lite onödigt. Jag blir fortfarande lite upprörd över att jag igen dras med, sköljs över. Men jag vet att det helt enkelt bara är så. Sorgen finns alltid med där, och den kommer att komma och gå. Som vågorna. De envisas. De är ständigt där. Mindre ibland, större ibland, ibland sgs lugna, ibland fullständigt rasande. Alltid där. En såhär fruktansvärt stor sak går inte att ta med en klackspark, går inte att åsidosätta. Jag accepterar, en smula med långa tänder ibland, att det påverkar mej alldeles enormt emellanåt. Att sorgen finns där. Den kommer att fortsätta skölja över mej stundvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar