Dilemmat med att förstå varandra

Av nån orsak är acceptans och förståelse så svårt ibland. Detdär med att inse att vi alla är olika, har lite olika sätt att tänka och reagera. Ett ställe där jag ändå alltid har uppfattat att samförstånd finns är grupper för andra som är i samma situation. Som också går eller har gått igenom barnlöshet. Men. Just nu är förståelsen också där lite på gungfly. Nån är för negativ, nån annan är för positiv, och jag vågar just nu sällan kommentera eller ens gilla. För att inte tala om att posta nåt själv. Därför skriver jag såhär idag;

Bara den som är i samma situation själv kan förstå, säger man. Men stämmer ens det? Just nu verkar inte ens vi ödeskamrater kunna låta varandra vara just där var och en är, kunna förstå och acceptera varandras olika skeden. Nån är för negativ, nån annan är för positiv. Och om det är något jag lärt mej i denhär processen så är det att det pendlar något alldeles enormt. Känslorna svallar, bergochdalbana hit och dit. I de tyngre stunderna är det så svårt att vara positiv, ens det minsta lilla. Och det anser jag inte heller vi då ska kräva av varandra. Just då bör man ha rätt att vara besviken, ledsen, arg och bitter osv osv. Och det är också just då man som mest behöver stödet av andra. Så vi andra, som inte just för stunden är i den svackan, vi behöver ha stora portioner förståelse! 

Likaså för all del också åt andra hållet. Det är klart att man också ska få vara positiv och glad, kanske förvänta sej en del förståelse för det med. Men - här beror det mycket på i vilket tonfall, sammanhang osv man tar upp det positiva. Som svar på ett rop på hjälp är uppmaningar om att tänka positivt inte riktigt okej. Och jag tror inte att vi ska kräva att alla orkar kommentera glatt på alla statusar som finns här, men det kan väl ändå få vara okej att de finns? Låt bli att kommentera och gilla om du inte kan säga nånting som tillför. Vara glad med den som är glad, ge stöd åt den som är i ett tyngre skede. Var och en är där var hen är - och det borde vi, om någon, ha förståelse för... För var i hela världen ska vi kunna få vårt kamratstöd om inte just här!? Låt varandra få bara vara just i den situation där var och en är - för det är inte mycket annat man kan än vara det, leva igenom det. Du har säkert också varit i den negativare sidan av saken, eller hur? Har du kommit ur den så lyfter jag på hatten och gratulerar - men försök ha förståelse för att andra ännu inte kommit dit.

Det är ofruktbart ifall folk (som jag) inte orkar och vågar kommentera för att man är rädd för att stämplas som för negativ (eller för positiv). Var och en bör få känna igen sej i nånting, ta upp sånt som hen känner och tänker, utan att skjutas ner av någon annan. Situationerna är många, skedena i processen är vitt skilda, men jag tycker ändå det är viktigt att vi alla ryms med. Ledsen eller glad. Med lite ödmjukhet och förståelse för varandra.