Det ordnar sej, vill ni så gärna säga

"Det ordnar sig nog, är en kommentar jag ofta fått höra. Det har uttalats i all välmening, men känns ändå malplacerat och okänsligt. Istället för att släta över min sorg med tomma ord hade jag hellre önskat att någon bara lyssnat och funnits där, gett mig rätten att vara ledsen. För faktum är att ingen kan veta att det ordnar sig. Det kanske inte gör det."

Dethär är det sista citatet jag plockat ur boken Utan, författare denna gång Ann Sandqvist. Och igen en gång ett citat som jag relaterar starkt till. För jag har också fått höra just det, många gånger. Att det nog kommer att ordna sej. Och jag vet, liksom Ann, att det är med verkligt goda intentioner som folk tar till det uttalandet. Men jag reagerar likadant - att det känns fel, malplacerat, okänsligt, fräckt. För att det känns som att min sorg och min oro då inte ges rätt att finnas. För att det, hur sant det än kan vara, inte ser mitt nuläge, inte tar in mina känslor i beräkningen. Och för att det faktiskt inte är säkert att det är så. Det kan ordna sej, men det kanske inte gör det. Ingen kan veta.

Nu är jag just nu såpass långt i bearbetningsprocessen av det hela att jag faktiskt kan gå med på, just nu, att det ju nog ordnar sej. Med detta menar jag inte att jag är säker på att vården sedan lyckas, att jag kommer att få mitt så efterlängtade barn. För där finns inga som helst garantier. Jag menar att det, hur det än går med den saken, kommer att ordna sej för mej, för mitt liv, på nåt sätt. Det blir nåt annat, om inte barnet får komma. Och det kan bli bra det med. Inte utan en lång sorgeprocess, men efter den eller vid sidan av den, småningom mer och mer. Det är inte nåt jag ser framför mej utan ett styng av oro och sorg, men jag vet att det kan lyckas. Så på det sättet - det ordnar sej.

Men då när man/jag/någon är inne i rullorna, i saknaden, och i bergochdalbaneprocessen av hopp och förtvivlan - som jag säkert igen kommer att vara i när nästa skede av vården kommer igång - då kan man inte känna att "det ordnar sej nog" är ett okej uttalande... Då känns det som ett åsidosättande. Då behöver man enbart just det som Ann skriver - någon som bara lyssnar, finns där, ger en rätten att vara ledsen, orolig, sorgsen, besviken, arg och upprörd osv osv. Då finns inte rum för just nåt annat alls. Då är enda acceptabla betydelsen i "ordnar sej" att vården lyckas, barnet blir till. Och det måst få vara så då. Det går inte då att se att också nåt annat kan vara "ordnar sej". Finns inte.

Så snälla - även om jag vet att ni verkligen vill säga nåt, verkligen bara menar väl, bara försöker få oss att må ens lite bättre, försöker underlätta det för oss lite - lyssna mer och tala mindre. Det finns just ingenting man kan säga... Jag vet det... Det är tungt och det är svårt när det inte finns det. Men det är ändå bättre att faktiskt då säga lite mindre. Du som finns där, lyssnar och ger en kram - du är så innerligt, innerligt värdefull! Och också om du säger nåt som kanske inte alltid känns så bra (jag ska försöka säga till och förklara då, för jag vet vad du menar men det känns ändå jobbigt) - snälla du, fast jag reagerar - ta inte åt dej!! Jag försöker också vara så förstående jag orkar och kan... Jag vet att du menar bara väl, jag vet att det är fruktansvärt svårt att veta hur man ska/kan/borde säga/göra/vara... Vi är jätteknepiga att vara runt, vi som finns mitt i barnlöshetssorgen. Just nu klarar jag av att förstå, att förklara. Ibland bara reagerar jag. Jag hoppas ändå att vi förr eller senare bägge förstår var den andra stod/står och varför saker kan kännas jobbiga eller se konstiga ut...

Det är en djungel ibland det här med känslor. Ord är en snårskog, som kan betyda så olika saker för olika mänskor. Men detdär med att det ordnar sej - hur sant det är i princip kan vara - det kan det alltså löna sej att undvika att säga.