Längtan är full av saknad och sorg

"Min längtan är inte glad och förväntansfull. Den är full av saknad och sorg. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Bara ibland hugger det till. Vanligen är det något jag läser eller hör - några ord bara - som tar sig in på ett hudlöst ställe." - Lotta Moring, boken Utan.

Glad och förväntansfull i början, sorg och saknad nu. Känner sååå igen det. Hur längtan inte mer finns där, eftersom det är så svårt att få tag i den. Eftersom den känns mest som sorg. Eftersom jag inte orkar längta mer. Självbevarelsedrift. Spara lite på orken. Fast egentligen gör man väl inte det, för ändå går man där med tomrummet, saknaden, besvikelserna och sorgen. För dom finns nog där ändå.

Så tycker t.o.m själv att jag då hellre sku ha bägge - de glada drömmarna och längtan å ena sidan, och genom det en större sorg å den andra. Eller snarare lite mer kontakt med sorgen som finns där. För när jag verkligen släpper in den kärlek, glädje och förväntan jag hade i början så dyker också alltid den djupa sorgen upp i släptåg. Problemet är sen bara detdär med att orka och kunna fungera mitt i allt det då...

Så delvis kanske dethär med mellanläge kan få vara att lämna dom känslorna ens en aning emellanåt. Inte ha varken längtan eller sorgen så speciellt aktiv. Låta dem finnas med på ett hörn, men fokusera mera på annat. Haha. Dom finns alltid med. Men jo, inte alltid så aktivt. Dyker upp gör dom, precis som Lotta skriver, i alla möjliga situationer. Nåt jag ser, nåt jag hör, nåt jag tänker, nåt jag känner... Ändå alltid där, nånstans.

Boken Utan, Ann Sandqvist: "De finns alltid där, tankarna. Saknaden, sorgen, melankolin, tystnaden, längtan, maktlösheten, bitterheten, tyngden. Inristade för evigt i mig. Det syns sällan utanpå, men inom mig är värken påtaglig och närvarande. Jag jobbar med den dagligen, sorgen som är jag."

Hm. Delvis lite motsats till föregående på ett sätt, men också delvis samma sak. Det finns alltid där, men går inte alltid att få tag på. Längtan är svår att se, sorgen såå mycket lättare. Lite idiotiskt nog. Men den är så stor och så närvarande efter alla besvikelser och bakslag. Tomheten så stor, mycket som saknas. Nån så liten, men som ändå kan lämna ett så stort tomrum, fast hen aldrig ens har funnits till ännu.

Inristade för evigt i mej, så många olika känslor. Så komplext, även om det mesta av det kanske är i den gråare ändan av skalan. Just nu nog verkligt mycket lättare ren, jämfört med tidigare i år. Då tog de svarta känslorna helt övertaget. Nu är de mer grå. Nu finns också de färgglada. Det är fortfarande inte lätt, jag jobbar med den dagligen, sorgen. Tankarna och känslorna finns alltid där. Saknaden.

Längtan är fylld av saknad och sorg.

Drömmen i början bytte sakta skepnad.

Från iver och glädje, från alla fina bilder.

Till tomheten, oron, misstron och sorgen.

Och drömmarna försvann, gick upp i rök.

Blev svårare och svårare att alls få tag på.

Gömdes under alla lager av misslyckande.

Orkade inte ta sej igenom sorgedimman.

Längtan blev undanskuffad, bortgömd.

Som en självbevarelse, för att överleva.

Längtar ännu, men har svårt att känna.

Sogen täcker över det, känns starkare.

Finns du nånstans där ändå mitt barn?

Försöker du nå mej genom dimman?