På ett av mina kamratstödsforum dök det upp en länk igår. En länk till en artikel kring äggdonation. Med rubrik ungefär "infertila mammor ger vidare sitt dna". (Inte vidare trevligt ord att använda om sej själv, detdär infertil, men det är ju iofs faktum...) Enligt ny forskning för en mor som får sitt barn via äggdonation över sitt eget dna till barnet under graviditeten.
Det har varit känt ren att barnet påverkas en hel del av den kvinna som bär det, så ett barn som kommer till genom äggdonation beräknas ren ha tre biologiska föräldrar - i mitt fall en spermadonator, en äggdonator och mottagande, alltså jag, som är barnets mamma. Men nu verkar alltså t.o.m. mitt dna delvis föras över till barnet. Och även om jag anser att den genetiska biten är en pytteliten bit av min relation till barnet så känns det förstås bra ändå.
Det barn jag bär är mitt barn, på såå många sätt och vis, även genetiskt präglat av mej. Så den genetiska kombination som mitt barn har är en unik blandning av tre personer. Mej och två donatorer, som jag redan nu och för evigt (om allt går väl...) är tacksam emot. Vem den personen, barnet, blir är ju en spännande upptäcktsfärd sen, liksom för vilka föräldrar som helst. För hen är sen ändå alldeles sin egen person. En jag ser fram emot att få lära känna.
Själva artikeln kan ni läsa här; Infertile mums 'pass on DNA'.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar