När blir man egentligen barnlös?

"När blir man barnlös? Jag var ju i princip bara lika barnlös efter att jag trott mig ha velat ha ett barn - ett barn som jag inte fick - som jag hade varit innan jag alls gav mej in i det projektet."

Så skriver Susanne Ringell i boken Utan. (Se gårdagens inlägg.) Och jag ville plocka upp den funderingen för att det är nånting jag också reflekterat över. Har iofs tangerat det ren tidigare, men gör det igen. Vem är barnlös, när är man barnlös? För iochförsej betyder det ju rent praktiskt utan barn, men i mina öron och i mitt hjärta så är det nog något helt annat. Barnlös är man först när man längtat men inte har fått längtan uppfylld... Det är en känsla, en upplevelse, inte enbart ett tillstånd eller ett civilstånd. 

Innan jag gav mej in i fertilitetsvården och i mitt singelmammaprojekt så var jag utan barn, men jag kände mej inte barnlös för det. Jag hade bara inte ännu barn. Trodde mej snart ha det. Så barnlös, det var jag först sen, när vården inte hade lyckats. När längtan trots mina försök inte blev uppfylld. Då först var jag barnlös, kände jag mej barnlös, identifierade jag mej som barnlös.

Barnlös kan man säkert också vara, känna sej, utan att ha försökt. Då man inte befinner sej i den situationen att man har haft möjlighet att få barn. Om man som singel inte vill gå inför mödraskap på egen hand, t.ex. Om barnlängtan finns där, men av praktiska skäl eller pga livssituation inte kan uppfyllas. Då igen är frågan snarast huruvida man känner sej barnlös eller inte.

Den som frivilligt inte har barn identifierar sej knappast speciellt starkt med ordet barnlös. Kanske då snarare barnfri, som används i boken... Men troligen är dendär barn-aspekten helt enkelt inte speciellt framträdande i tankar eller känslor överlag, kan jag tänka, utan att egentligen veta värst mycket om saken. Bara i kollisionerna med omgivningens förväntningar är man då barnlös.

I princip lika barnlös nu som innan barnprojektet startade ja. Men där tankarna innan var fulla med drömmar om barnet så är barnlöshetssorgen nu överst. I början av projektet, när beslutet var taget, gick jag i tanke, känsla, identitet ren över från singel till blivande frivillig singelmamma. I något skede, i ett ganska så tidigt stadie av misslyckade försök, ändrades den identiteten till barnlös singel. Oberoende hur projektet går, tänkte jag, så kan jag aldrig mer gå tillbaka till att vara bara singel. Så fort ren ett försök misslyckades så var jag, för all framtid i värsta fall, barnlös. 

Barnlöshetsidentiteten blev med tiden allt starkare, tog ett större grepp om mej. Och jag vet att den identiteten aldrig kommer att gå ur helt, hur det än går med dethär projektet. Just nu identifierar jag mej mycket starkt som barnlös. Hoppeligen får jag ändå småningom gå över till före detta barnlös. Only time can tell, och jag får försöka ha tillit och tålamod med det.

Såhär skrev jag i maj;

Vem är barnlös egentligen?

Alla utan barn förstås... Eller?

Jag är barnlös, ur många vinklar.

Jag har inga barn, och jag saknar.

Har försökt och hoppats, men nej.

Men alla andra som inte har barn?

Är de också alla barnlösa, alltid??

Eller tänker vi mera i känsla där?

Frivilligt eller ofrivilligt förstås,

men - vem räknar sej dit?

Alla som är utan barn?

Eller vi som sörjer?

Vi som ville...