Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

torsdag 3 september 2015

Separata donatorer / embryo?

Samtidigt som jag sörjde missfall fundera jag på hur jag ville att fortsättningen sku bli. Och satt igång denhär bloggen. I nåt skede kändes det nog som lite mycket på en gång - sörja, bearbeta och se vidare, men jag kände ändå att det var bra... Att det var helt rätt. Att det behövdes. Komma underfund med genom att bearbeta, liksom. Och bearbetningen har behövts, verkligen. På många olika plan, på många sätt.

Satte mej i äggdonationskö vid samma telefonsamtal som meddelade kliniken att testet inte längre visa plus. Klara av att göra det enbart för att den tanken ju ren hade mognat lite efter första ivf-ronden. Men visst var det fortfarande en hel del funderingar kring alltihopa. En av dem var huruvida jag nu sku hålla mej till bara äggdonationskön, gå in enbart för separata donatorer, eller också ställa mej i kö för donerat embryo. För er som inte är insatta innebär det ett embryo som något par donerar vidare efter sina egna provrörsronder. Med separata donatorer menas här äggceller från en okänd kvinna, spermier från en okänd man, och de båda har inget med varandra att göra. Och båda två är goda möjligheter. Så de funderingar jag presenterar här är mina egna tankar i saken, ingen sanning eller regel på nåt sätt.

Skrev i dagboken i slutet av mars såhär; "Börja under träffen fundera lite mer på dethär med donerat embryo kontra donerade ägg + donerad sperma... Stor skillnad i pris ja, men framför allt är skillnaden situationen för de mänskor det gäller... Om jag går in för donerat embryo finns det nånstans biologiska helsyskon och en familj som barnet genetiskt hör ihop med. Och i dethär skedet känns det för mej som ett lite större "hot" mot vår lilla familj. Kan se framför mej skräckscenariot att mitt barn känner sej utanför, bortlämnat eller så... Fast det handlar om att hen har fått liv tack vare donatorernas vilja att ge mej möjligheten till ett barn. Men ja, undrar om det kanske i nån mån för barnet ändå är svårare att relatera till en helfamilj där hen inte är del men har samma genetik...? Samtidigt kan det vara trevligt med syskon. I ägg+spermie-fallet är barnet genetiskt unikt, kombination bara för mej. Finns en skild genetisk mor (äggdonator) och en skild genetisk far (spermiedonator), möjligen något halvsyskon. Men inget sammanhang dit hen kunde ha hört men inte gör... Och det är på nåt sätt lättare (för mej!) att ta till sej. Även om barnet självklart oberoende är mitt."

Framför allt tänkte jag i den vevan att eftersom det finns en viss rädsla i mej gällande hur barnet känner inför en kärnfamilj dit hen genetiskt hör så ska jag skippa det - för det är en rädsla jag inte får föra över på barnet. Det är nåt jag inte kan tillåta att påverkar, för barnet ska ha full rätt till kontakten med de personer som har donerat. Och om den tanken nu är lättare för mej så väljer jag att gå in för separata donatorer. Så då blev det så. Stått i den kön nu sen slutet av mars. Upp till ett års kö. Jep...

Nå, när det var klart har förstås andra tankar dykt upp. I viss mån måste jag bearbeta det faktum att barnet inte genetiskt är mitt. Det tog lite tid att ta till sej tanken då i januari, och har dykt upp en del känslor under månaderna sen dess. Men förvånansvärt snabbt insåg jag att det verkligen inte spelar nån roll. Barnet är ju mitt barn oberoende, i lika stor mån. Genetiken är nåt vi får bearbeta tillsammans, hen och jag. Men det gör inte hen till mindre mitt barn att äggcellerna kommer från nån annan.

Följande fråga som jag då fundera på, och får ta upp till eftertanke säkert många omgångar än, är hur jag tar upp saken med barnet, och hur barnet kan tänkas känna inför dethär... I olika åldrar och olika situationer. Framför allt har jag kanske tänkt på det ögonblick då hen får (om hen väljer) ta kontakt med donatorerna. Det är viktigt för mej att hen har möjlighet till det, och jag hoppas innerligt att hen sedan kan få en god kontakt med de personerna, åtminstone den ena träffen som de bör ställa upp på. Att mitt barn kan få nåt svar på sina funderingar, och få en bild av var hens genetik kommer ifrån. Hoppas också att jag själv i det skedet utan rädsla och oro kan öppenhjärtat se barnet (då minst 18 år) gå till en sådan träff, och inte överför några osäkerheter kring vad hen får ha för kontakt med dem och sånt. Min roll är att finnas där och stöda då, vara den mamma som hen alltid haft, men inte stå i vägen för eller ge dåligt samvete över kontakt till donatorn, i vilken mån barnet än kan tänkas vilja ha den. Den kontakten ändrar knappast på min kontakt till barnet, tror och hoppas jag iallafall, men kan ge en lite större plattform att stå på, lite starkare identitet, lite säkrare självuppfattning o.d. Om allt går bra. Det är nåt jag redan nu tänker på ibland, och hoppas på för barnets skull. Och får bearbeta för mej själv igen och igen, både innan nåt händer, under nästa rond när den kommer, och framför allt sen när (om) barnet nån dag äntligen får komma till mej.

Så där var jag då. I äggdonationskö. Stått där i dryga fem månader nu. Lär stå där ett tag till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar