Tankar & länkar kring barnlöshet

Barnlöshet. En knepig fråga. Ofattbart vanligt, och ändå nåt det pratas så lite om. Nåt som syns så lite. Så att den som är i det lätt får en känsla av att hen är väldigt ensam om det. Och det finns såna mängder skam, skuld, osäkerhet, okunskap osv osv kring barnlöshet. Skam och skuld hos dem som barnlösheten drabbar, osäkerhet och okunskap hos dem runtom.

Dethär blogginlägget blir ett sammelsurium av tankar kring barnlöshet. Utgående från mina egna funderingar, och utgående från några länkar till andra bloggar o.d. som dykt upp i mitt flöde på olika sociala medier på senaste tiden. Ur lite olika synvinklar, med lite olika tankar och kommentarer till. Ingenting välorganiserat och väl genomtänkt, så blir väl lite småråddigt.

Först en kort kommentar kring frivillig barnlöshet. Jag har full förståelse för den som väljer så. Jag har familj och vänner som tagit det beslutet, och det är för mej alldeles självklart deras rätt. Att bli ifrågasatt och hånad för sitt beslut känns för mej fullständigt idiotiskt, men tyvärr händer det. Ingen har rätt att sätta sej på nån annan bara för att dens val provocerar en. Att välja bort barn för att det känns rätt för en själv ska inte behöva göras till nån stor sak, ingen ska behöva skuldbeläggas för det beslutet! En bra text kring det (på finska) hittar ni i blogginlägget Lapsiasiaa. Monna skriver bl.a att "Om nån vill ha barn får hen vilja det, men om nån annan inte vill ha barn får hen låta bli att vilja - och ingendera är självisk. Det är fråga om en så ogudaktigt stor sak att ingen annan borde ha rätt att lägga sej i det." (Min översättning.) Håller helt med där! Varför sku det vara själviskt att välja att låta bli? Och varför upplever folk sig ha rätt att ifrågasätta och racka ner på andra!? (Vad det än vara må.)

Och sen en del gällande ofrivillig barnlöshet... Också här möts man ofta av oförstående frågor och kommentarer, ifrågasättanden, välmenande råd osv osv, som sällan gör saker bättre. Det går inte att göra rätt med nån som är i barnlöshetsdjungeln, för all del, men det finns en del man kan tänka på... Att sätta sej in i hur det kan kännas eller hur tankarna löper för den ofrivilligt barnlösa är nog rätt så omöjligt antar jag, men här lite länkar kring det... Maailma on erilainen lapsettoman silmin, Världen är annorlunda i den barnlösas ögon. Barnlösheten är en sorg, ett trauma, som påverkar hur man tar in och uppfattar världen. Lite fånigt och småidiotiskt ibland, men när man är i det finns inte så mycket att göra åt det. "Sina egna känslor kan man inte göra nåt åt, och borde inte heller kunna. Känslor är aldrig fel eller felaktiga. Enbart beteendet som följer på känslan kan vara fel, men inte nödvändigtvis ifall meningen och målet är enbart att skydda sig själv mot ännu sämre mående."

I Öppet brev till dig som vill bli gravid skriver Frida Gro om en del av känslorna man stöter på hos sig själv, och om en del av kommentarerna man kan få från folk runtom. Många bra tankar. Bl.a. att "Din upplevelse av situationen är din egen." Alltså att oberoende om det är många som tvingas gå igenom samma sak så har du rätt till din upplevelse av det. Eller detdär med att slappna av bara så går det nog... Visst. Eller att inte ha bråttom. "Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn imorgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder." Precis. Lite kring detdär med att sluta stressa och slappna av finns också i Stressi syynä lapsettomuuteen ja muita urbaaneja legendoja.

Sen nånting kring vad som kan kännas jobbigt för den barnlösa att höra... Texten Mitä jokaisen psyyken ammattilaisen tulee tietää lapsettomuudesta tar upp några saker som någon som i sitt jobb stöter på ofrivilligt barnlösa kan tänka på. Som t.ex att ålder inte har nåt med saken att göra, det att man är ung är ingen garanti och processen är tung oberoende. Eller att det inte är sådär bara att tänka sig nåt annat om det inte går som man hoppats. "Många barnlösa upplever ett lösningsfokuserat arbetssätt eller en snabb nyfokusering av mål som ångestskapande. ... Den professionella visionerar lätt en alternativ, barnlös men god framtid åt sin klient, som innehåller nya karriärval, husdjur att ta hand om, lycka i parförhållande, utomlandsresor och nya sociala nätverk. Den barnlösa vill inte ha dessa, för hen är inte färdig för dem. Hen vill sörja och få en medkännare i sin sorg." (Min översättning.)

Vad gäller oss icke-professionella finns en del kommentarer att undvika i Topp 10 saker du inte ska säga. Fru Infertil påpekar bl.a. att detdär med tänk på annat, koppla av, ta det lugnt, sluta stressa, gör nåt annat, passa på och njut o.d är saker som nog inte känns trevliga att höra, hur väl de som säger det än menar. Skriver nog under där. Eller "jag vet en som", "har du provat" och sånt... För du vet ju inte vad just den personens kropp dikterar, saker är så olika för alla. Och om du inte är läkare eller är väldigt insatt i fertilitetsvård är det kanske oeftertänksamt att komma med råd. Men det som Fru Infertil tycker är värst? Att tiga. Att dra sig undan. Lika väl som jag vet hon att det inte är lätt att veta vad man ska göra och säga, men det är väldigt okej att medge det. Att säga just "jag vet inte vad jag ska säga" eller "det finns inte så mycket jag kan säga". För det är sant. Men att veta att omtanken finns är viktigt. Att ha nån som lyssnar, och gör det lilla hen kan, är guld värt.

Barnlöshet är krångligt, tungt och svårt. Framför allt för den som är i det, men också för folk runtom. Jag tror på att den enda vägen mot en större förståelse och insikt både för de som själva drabbas av det och för omgivning och samhälle är att vi pratar om det mer öppet. Kunskap ger insikt och förståelse.