Vem jag saknar när jag är ensam

Har reflekterat över dethär med ensamhet här ett tag ren. Känner mej väldigt sällan ensam faktiskt. Även om jag är singel, så alltså per definition oftast ensam (för mej själv) när jag är hemma. Kunde väl här använda själv, men det blir ju lite knepigt. Jag är själv hemma. Men vem skulle annars vara här...? Nåja, parentesen slut. Men som sagt, jag känner mej sällan ensam. Jag trivs för mej själv. Oftast. Och det som jag alltså sen reflekterat över, som kom som en liten aha-upplevelse, var detdär med vem jag saknar när jag känner mej ensam...

För i mitt fall är det faktiskt aldrig (åtminstone aldrig medvetet) en partner jag saknar när jag längtar efter någon. Det är inte en kille jag sku vilja ha här med mej då. Det är en vän... Det är någon att prata med, någon som lyssnar och finns nära, någon som jag sen i min tur kan lyssna på. Det är öppet samtal och nära vänskap jag saknar och behöver då när jag känner mej ensam. Tanken går till någon nära vän då, eller till samtal och vänskap som fenomen.

Skratta lite för mej själv då, tänkte tillbaka en del, och insåg att jag nog verkligen är inbiten singel, och trivs bra där. Och det gör mej glad. Den biten i mitt liv känns precis just som den ska vara. För det har jag! Runt mej finns många nära vänner. Visst, de är inte alltid här just då när jag känner mej ensam, men jag vet ju att de finns, så fast ensamheten kryper in för stunden vet jag att den försvinner sen igen. Jag är inte ensam sådär i stort, även om jag ibland är det för stunden. Den biten är riktigt bra, måst jag säga.

Men sen. Det andra jag saknar. Det är barnet. Den saknaden är tung. Det hålet är stort.