Utan - om barnlöshet & barnfrihet

Ibland blir en kommentar om nånting helt annat till en möjlighet att berätta, som i sin tur ger upphov i ett långt samtal i största empati och samförstånd, och en ödessyster till är funnen. Hon på andra sidan ren iochförsej, har fått bli mamma, men been there - done that, och har en alltför stor förståelse för hur tungt det kan vara där jag är. Med alltför stor menar jag att denhär sortens situation inte är nåt jag sku vilja att någon annan har behövt gå igenom... Tycker det känns så fel och så onödigt. Samtidigt som den delade förståelsen gör min börda lite lättare en stund. Och det är ju dessutom en av orsakerna till att jag berättar så öppet som jag gör - för att de som inte vet vad det handlar om ska få en lite större inblick i det, och kanske ha lite lättare att förstå, och för att jag själv och andra som är eller varit i samma situation ska få dela bördan. Delad sorg är halv sorg. I gemenskapen är vi starkare.

Av denna nya ödessyster fick jag låna boken Utan - om barnlöshet och barnfrihet. En antologi kring ofrivillig och frivillig barnlöshet. Igen en bra bok med tankar och uttalanden som jag tog fasta på, och vill skriva lite kring. Allt kanske inte ryms med idag, så det blir väl lite Utan-följetong. För det finns många fina saker i boken, många igenkänningsfaktorer. Och igen en gång tänker jag med stor tacksamhet på dem som vågat och orkat dela det dom gått eller går igenom, för det är en rikedom för den som själv finns där att få läsa texter som träffar rätt, att se att andra har (haft) samma känslor och tankar inför olika saker i sammanhanget, att inse att man inte är ensam om barnlöshetssorgen och barnlängtan. I gemenskapen är vi starkare.

I förordet skriver Mikaela Sonck att "Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen." Och igen reagera jag här med en liten suck av uppgivenhet inför det senare, och en förstående nick men samtidigt ett litet varför kring det förstnämnda. Jo, jag vet att det finns många rent konkreta orsaker till varför man drar sej för att prata om det, speciellt då man är i det, men vad är det som gör att det fortfarande är så i vårt samhälle att vi inte kan tala om svåra saker? Att det finns så mycket skam och okunskap kring barnlöshet? "Att vara ofrivilligt barnlös är väldigt vanligt, men är trots det ett känsloladdat och tabubelagt ämne.", säger Mikaela i sitt eget kapitel. Känsloladdat, det kommer vi inte ifrån. Men tabubelagt tycker jag vi kan kämpa för att komma ur. En bok som denhär har sin självklara plats i att öka delaktigheten och förståelsen, och därmed minska tabut. I min lilla vrå försöker jag också göra vad jag kan, både genom denhär bloggen och genom att dela med folk i min omgivning, lite i taget.

"Jag vill så gärna få folk att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Att inte få det man helst vill ha. Det har visat sig vara en svår uppgift. Omöjlig. När det gäller andra sorgetillstånd är förståelse och empati något självklart. Med ofrivillig barnlöshet är det svårare, det tycks vara jobbigt att handskas med det. Man får stå ut med sårande kommentarer, ren okunskap, förutfattade meningar och klavertramp.", skriver Ann Sandqvist i sitt kapitel. Inser att hon troligen har rätt i att det är rätt omöjligt för någon som inte är i samma läge själv att förstå vad det handlar om. Inser att det är en svår uppgift att öka förståelsen. En tung uppgift också många gånger. Men jag tror ändå på att det hon gjort genom att medverka i boken och det jag försöker göra här i mina faggor kan lite, lite luckra upp. Ge ens någon en lite större insikt i vad det kan innebära, vilka känslor det kan innefatta, hur det kan upplevas att leva i sorgen i barnlöshetsträsket. Om vi inte delar, inte pratar om det, så finns det inte en enda liten chans att nån lär sej ens nånting. Bara genom att vi försöker förklara kan nån försöka förstå ens till en liten del. Och jag tror att varje liten del är viktig. (Sen detdär med att empati i annan sorg är självklart... Jag undrar nog jag...? Är vi faktiskt så duktiga på att möta andra former av sorg heller?)

Gällande öppenhet har Sanna Karlsson skrivit att "För mig och oss har det varit lättare att helt från början vara öppna med att vi har problem, och därför tror jag att vi har undgått största delen av alla klumpiga frågor och sårande insinuationer." Också Annvi Gardberg konstaterar "Det var lättare att berätta än att tiga. Samtidigt krympte behandlingarna på något sätt, de upptog inte lika mycket plats i mitt sinne längre. Varför teg vi innan? Var det för att vi skämdes? Inte tyckte det angick andra? Svårt att säga. Det gjorde ont att erkänna, kanske, att vi inte kunde få barn utan hjälp. Inte förmådde själva." Öppenhet som en underlättande faktor, som kraftkälla. Öppenhet som ökande av förståelse. Just precis vad jag talar om... Och fortfarande tror på. Orkar jag vara öppen, berätta, svara på frågor och ge en svarskommentar på oförstående uttalanden, så vinner både jag och andra på det. Jag möter färre svåra situationer, och andra lär sej nåt på kuppen. Hoppas jag, iallafall. Det är lättare för mej att berätta än att tiga. Helt klart. Och genom att dela tar jag udden av det svåra, krymper sorgen lite. Men samtidigt ska ingen ha nån som helst skyldighet att berätta, utan var och en måst göra det som känns rätt för en själv. Det är en tung situation, som man handskas med på det sätt man själv finner är bäst. Om man finner... Det är inte lätt att hitta sin väg i denhär djungeln alla gånger. För mej har det känts lättast, mest rätt, att dela. För mej är delaktigheten en styrka, öppenheten berikande.

Dethär inlägget kom att handla mest om öppenhet och gemenskap, men det var å andra sidan det som ledde till att denhär boken kom till mej, genom diskussionen häromdagen. Och det är ett av bokens syften, liksom ett av denhär bloggens. En av mina ledstjärnor, inte enbart i min barnlöshet utan i livet överlag. I gemenskapen är vi starkare.