Äggdonationskö - en vilopaus?

Dethär blir nu lite av ett försök att sätta ord på de senaste månaderna, dra samman det till nån form av helhet, för att sen vara inne i nuläge också här på bloggen. Lite har ju nulägen dykt upp ren, så en del av det jag skriver har kommit upp ren, men känns som att jag lite vill försöka sammanfatta. Från start på köandet och bearbetning av missfall och alla andra besvikelser till där jag är idag...

I mars, när missfallet just varit, jag ställde mej i äggdonationskö och bloggen kom till, var känslan fruktansvärt jobbig. Det hade varit ofattbart tunga månader, och jag hade väldigt lite ork och tillit i lager ren innan, och föll sen lååångt. Och det har tagit tid att ta sej upp därifrån. Jag har varit såå evinnerligt ledsen och sorgsen under de senaste månaderna, speciellt där i början. "Sku verkligen ha velat att det hade gått på nåt annat sätt... Att det hade lyckats. Men det gjorde nu inte det. Mina äggceller är felaktiga, och det får jag bara acceptera och leva med. Vad jag däremot får och behöver tillåta mej är att sörja det. Vara ledsen för att det inte har lyckats, ännu. Jag måst få vara ledsen över att barnet inte ännu blivit till. Jag måst få sörja det. Det ofattbara i att den tid som gått och de försök som gjorts bara gett mej besvikelser och sorg. Kunde ha gått så annorlunda, om jag hade fått mina förhoppningar uppfyllda. Så visst får jag vara ledsen och besviken och uppgiven och arg och sorgsen."

Att jag kände mej tvungen att skriva så för mej själv i dagboken berodde på att jag hade en känsla av att folk ville få mej att tänka positivt och se framåt, se att hoppet ännu finns. Men det gick inte just då. Jag blev bara arg och upprörd över det, kände mej åsidosatt, kände att jag inte fick sörja. Även om det ju inte var vad folk mena. Också på Simpukkas hemsida tas denhär saken upp; "Den emotionella krisen som barnlösheten ger upphov i får lätt mindre uppmärksamhet, även om den ofta färgar hela den barnlösas liv och världsbild. Den barnlösa kan känna att omgivningen inte lägger märke till sakens djup och påverkan. De välmenande råd och uppmuntrande uttalanden som närstående kommer med ger upphov i ilska och sårade känslor." (Min översättning.) Och jag blev sårad, upprör, ledsen, arg. Flera gånger. Hur mycket jag än visste att folk mena bara väl. Såra sen i min tur folk genom att försöka förklara, även om det jag ville säga var att ta inte åt dej, det är inte ditt fel eller nåt du gjort fel, det är bara mitt sätt att reagera just nu. Kunde inte annat just då. Det enda som gick var att lyssna. Finnas. Fortfarande har jag faktiskt lite svårt nog med vissa goda råd och tankar, lite beroende på humör.

Sorgen över missfallet och alla tidigare besvikelser var självklar, och den förstod jag mej på. Den var tung att bära, men jag visste att den måste få finnas där. Ilskan var lite mer otippad, för en sån som jag... Men jag var så fruktansvärt arg där ett tag. Över att det inte gått. Och över att jag som inte har några som helst större fel och brister nånstans mittiallt har fel just där, i äggcellerna, när den saken var och är så viktig för mej. Varför just där!? Varför just jag? Men det är nåt jag inte får svar på. Det är så, det får jag bara konstatera. Och jag är evinnerligt tacksam över att det ändå finns en möjlighet för mej att bli mamma, tack vare att nån annan vill ge mej den chansen. Var jag sku vara utan den möjligheten, det hoppet, det vet jag inte. Vill inte ens tänka på det. Är helt tungt nog som det är... Väntetiden känns för all del tung, men det att det finns en fortsättning håller mej flytande. Vägen framåt är självklar, sen när den kommer, så är bara att på nåt sätt försöka ta hand om mej här under tiden.

Väntetid en vilopaus, det är nåt som jag reagerat på många gånger, men ändå vet att verkligen nog är sant. Det är bra att ha en vilopaus. Och det är bra om väntetiden kan vara en sån. När önskan om att jag sku få vila lite under mellantiden kom till tals i mars-april-maj blev jag ändå arg. För mentalt var jag inte färdig att se det då än, även om jag intellektuellt visste att det var så. Att en önskan om vila var självklar, att vila var nåt bra. Men då sörjde jag ännu, då var jag ännu upprörd, då kändes pausen så jättetung. Det blev ett tvärstopp i projektet, i hoppet, på ett väldigt jobbigt sätt - missfall och byte till nån annans celler. Och det kändes som att jag hade ramlat utför ett stup. Hängde där i luften. Inte visste hur jag sku komma varken upp eller ner, eller ens vad det fanns på nåndera sidan. Hängde där, visste ingenting, och kunde inte så mycket göra annat än försöka komma underfund med, försöka tillåta de skrämmande och jättetunga känslor som fanns där, försöka komma vidare en dag i taget.

Hade, och har, ofta en känsla av att jag borde skärpa mej. Get on with it. Leva livet. Händer ju ändå inget nu. Har mellantid, väntetid, paus. Eller, livet löper på nu. Det var ofattbart då, kändes verkligt omöjligt. Småningom kröp den kunskapen in. Hur man gör när man bara lever. Tänker också på annat. Känner sej också glad och tillfreds. Småningom. Mer och mer. I stunder, i timmar, i dagar, i veckor. I augusti kändes det för första gången mestadels bra. En lång tid. Sen föll jag lite igen. Och inser att jag nog får vänja mej vid det. Att det pendlar. Fortfarande, och säkert länge än. Jag är ofrivilligt barnlös, och det är en stor sorg. En stor sak.

Men hoppet om barnet finns kvar. Det finns en fortsättning. En möjlighet.