Förhoppning om mitt dyrbara barn

Som ett eko av mina egna tankar och känslor hitta jag för ett tag sen texten "Ett dyrbart barn i sikte" som ingår i textsamlingen Vardagshjälte 24/7. Texterna i boken är alla skrivna av singelföräldrar av olika slag, men just den är skriven av en frivillig singelmamma, Marina. Utan att sticka under stol med att processen var tung, och att det är tungt att vara ensam om ansvar, vardag, uppfostran och allt detdär skriver hon vackert och målande om sin väg till och sin sits som frivillig singelmamma. Jag har läst texten många gånger, blivit djupt berörd och gråtit över den de flesta av dem, och vill plocka ut några citat och tankar som träffa rakt i hjärtat och har blivit viktiga för mej.

Marina börjar med att beskriva ångesten innan beslutet var taget. Beslutet att följa sitt hjärta och försöka sej på att bli mamma på egen hand. Detdär med kommentarerna från omgivningen som inte alltid var fullt förstående och stödjande, och som gjorde en än mer konfys. Det är ett stort steg att ta, beslutet att ge sej in på fertilitetsvård som singel, så den man framför allt behöver övertyga är sej själv. Marina fick en fin puff av en präst, som konstatera att "Gud skapar allt liv. Att vilja vara delaktig och ställa sej till förfogande i den livskapande processen är en positiv sak. Att däremot motarbeta sin längtan och sin drift efter att få ge liv skulle föda bitterhet, vilket inte är ett positivt bidrag till världen." Jag tyckte om den kommentaren jag med. Och jag kan också känna att det inte riktigt fanns nån möjlighet att ta ett annat beslut, utan att vara bitter och ångerfull.

Omgivningen har lätt att vara skeptisk till singelföräldraskap (eller föräldrar av samma kön, eller vad det nu må vara), för att det finns en uppfattning om att det bästa för barnet är att ha en mamma och en pappa. Det är det mest vanliga jo, för all del, det traditionella. Den konstellationen och institutionen är stark, och var också för mej svår att komma över, manövrera runt, i mina egna tankar på vägen mot ett beslut. När det sen var taget var det självklart, och jag kan känna som Marina att det allra viktigaste är att barnet har kärlek och omsorg, en trygg hemmiljö, en vuxen som finns där. "Ett barn behöver en vuxen som längtar. Ett barn behöver kärlek och omsorg. Ett barn behöver en vuxen som är redo att knyta an till en ny liten människa. Ett barn mår bra av ett hem och en vardag som är stabil och förutsägbar. Att vilja, välja och tro sig kunna erbjuda detta är tillräckligt." Senast här i läsningen har jag alltid tårar i ögona, så även nu. De meningarna gav mej styrka i mitt eget beslut, bekräftade mina egna känslor. Att min längtan och vilja räcker, att kärleken till barnet och en trygg vardag med en vuxen är helt okej, helt tillräckligt. Tillsammans med det yttre stöd som vi också bägge förstås behöver.

"Kraften som driver mej mot den roll jag redan för länge sen borde ha intagit är hisnande.", skriver Marina, och även här känner jag igen mej. Det är, trots alla misslyckade försök och allt det tunga, helt självklart att jag går vidare och fortsätter hoppas. Det finns inte på kartan att ge upp. Jag tror inte att jag sku kunna revidera planen helt enkelt. Jag vill inte heller. Dethär är så självklart det jag ska göra, min väg och mitt liv. Hur det går vet jag inte, men jag vet att jag måst göra allt jag kan iallafall, och i slutändan hoppas att resultatet är det jag önskar. Liksom Marina var väl också min plan att familjen sku ha en pappa också, tidigare. Även om jag som sagt aldrig varit särskilt fokuserad på partnerskap. Det var liksom inte viktigt. Är det ännu mindre nu. Det var nu bara så det sku vara, tills jag insåg att det inte behöver vara så alls. Och i dagens läge vill jag verkligen inte ha en karl med bilden, kan t.o.m vara tacksam över att inte ha det, eftersom det då skulle finnas en obalans i det hela - jag sku inte ha en möjlighet att vara genetiskt kopplad till barnet medan han sku ha det. Nå, det visste jag ju inte då, konstaterade bara som Marina att "Singelmoderskapet utvecklades lika sakta som säkert till ett förstahandsval och kravet på och vikten av att vara två samboende av olika kön för att kunna bilda familj bleknade i processen. Jag valde aldrig bor pappan, men moderskapet (eller strävan efter det) var ett medvetet val."

En kommentar som tycks vara vanlig för oss som är eller försöker bli singelmammor är "oj vad du är modig". Det gör mej många gånger ställd, för det tycker jag nu väl inte jag är. Det är ett stort steg ja, men inte vet jag om det är mer modigt att ge sej in på föräldraskap som singel än i ett parförhållande. Eller om föräldraskap är modigare än mycket annat här i livet. Känns lite smickrande jo, och känns som en positiv kommentar, men är ändå lite förbryllande. Finns ju liksom inte nån annan lösning... Lika skriver Marina. "För mig kändes valet att försöka bli mamma som den enda vägen. Och vad hade då varit modigt? För mig personligen hade det behövts en märkbart större portion mod att medvetet välja att inte välkomna ett potentiellt nytt liv och istället stanna kvar utanför moderskapet och leva vidare utan att förgås av sorg och bitterhet." Att besluta sej för singelmödraskapet var därmed det enklare, självklara, valet.

Där jag nu är, inne i en tung fertilitetsvårdsprocess, är det svårt för omgivningen att möta mej. Och för mej att möta omgivningen. Det är många saker som känns jobbiga, som jag reagerar på på olika sätt. Saker som gör mej ledsen eller upprörd. Marina beskriver också hur vännerna gick på tå, inte visste hur de sku förhålla sej och vad de kunde göra. "Jag är inte den jag varit. Kanske för att jag hoppas allt och satsar allt. Jag har allt att vinna och samtidigt allt att förlora. Det finns inga garantier." Det är fruktansvärt skrämmande. Att något så efterlängtat och stort ändå är så fullständigt utom min kontroll. Att jag måst försöka, måst satsa, måst hoppas, men ändå inte alls vet om barnet får komma. Med förhoppning om mitt dyrbara barn fortsätter mina försök iallafall, sen. Men tiden i väntan är tung, och jag är väldigt påverkad av alltihopa, är inte den jag varit. Jag har svårt med en hel del saker, och jag förstår att många har svårt med mej just nu. Inget jag tänker göra nåt åt, det är vad det är. Ibland klarar jag av att bemöda mej lite mer, ibland struntar jag blankt i det när jag inte orkar. Just nu behöver jag framför allt värna om mej själv.

Marina fick sin dröm uppfylld efter sin tunga process. "Vi både är och ingår i en hel familj beroende på definitionen.", skriver hon. "Ingen har valt bort oss. Inget ska oss fattas." Och trots de utmaningar hon ställs inför konstaterar hon att "Singelföräldraskapet känns som en dyrbar gåva." En gåva jag en dag hoppas få ta emot, om och när mitt dyrbara barn får komma hit till mej.