Kort check-in med kliniken igår...

Egentligen idag, enligt mitt sätt att tänka, men datum hann ren byta, så skriver nu igår. Ringde alltså kliniken på eftermiddan. Främst för att jag ville höra lite hur det står till med kön. Hur det verkar... Hoppades (och trodde) att det nog inte sku vara fullt såå länge kvar som dom bad mej räkna med då i våras när jag ställde mej i kön. För ett knappt halvår sen. Då sa dom ett år. Men hade lite i mitt stilla sinne hoppats att min tur nu sku börja närma sej. Trodde i min enfald att det faktiskt sku vara så. Får fast mej med att nånstans i skymundan i bakhuvet hoppas att det ska finnas ett missat samtal från kliniken emellanåt när jag kollar telefonen. Bara ibland. Men nånstans börja jag hoppas att tiden sku vara kortare. Visa sej att så inte var fallet. Visa sej att ett år nog var väldigt realistiskt, ännu håller, och om något snarare kan överskridas. Och fast jag ju försökte intellektuellt hålla fast vid ett år i tankarna så kändes det nog som en besvikelse. Kändes ganska så tröstlöst måst jag säga. Drog ner mej en hel del. Lika mycket tid kvar att vänta än. Väntetiden hittills har varit bra, för jag har behövt tid att komma ikapp med alltihopa. Men nu känns det nog som att nåt gärna sku få hända. Nu känns lika mycket väntan till som en jättelång tid. Vet att det går sen iallafall, en dag i taget, men känns jobbigt ändå.

Nåt som gått upp för mej på senaste tid är att det finns något som heter korsdonator. Det var inte nåt man upplyste mej om på kliniken i våras, även om jag nog fråga om det finns nåt annat jag kan göra än, eller om det bara är att vänta. Bara vänta, fick jag till svar. Lekte med tanken i nåt skede tidigare på att försöka fixa fram donator(er) för att kön sku gå något snabbare, men tänkte att det nu väl ändå inte gör så stor skillnad. Nu först för ett par veckor sen typ gick konceptet korsdonator upp för mej. Att ifall jag hittar någon som kan donera åt någon annan på samma klinik så får jag hoppa framåt i kön, kan ställa mej i främsta ledet, kommer snabbare framåt. Ifall jag hittar "nån som duger" sa sköterskan, när jag fråga idag om dom har det konceptet där på just den kliniken också. Det hade dom. Denhär frågan var det jag officiellt ringde för, för kändes dumt att ringa och höra sej för om tidtabellen, av nån fånig orsak. Men ja... Jag kommer snabbare till nästa möjlighet om jag kan vaska fram en donator åt nån av dem som står före mej i kön. Och när jag nu vet hur lång kö det är kvar har mina tankar sen kretsat kring detta resten av dan... (Därav ännu vaken, därav ett sent blogginlägg, för att kanske kunna somna sen om jag får det ur systemet. Haha.) Att hitta en person som alldeles av egen fri vilja kan tänka sej att donera celler känns omöjligt... Själv hade jag ju tänkt, duger förstås inte, men har svårt ändå att tänka mej att nån annan sku ställa upp på sånt. Och vilket ämne att ta upp sen va...!? Tänker inte fråga nån, konstatera jag, för kan inte ens indikera att jag förväntar mej nåt sånt. Men har redan idag slängt det ur mej som kommentar - vad kliniken sa om tidtabellen, och dethär som min enda chans att komma snabbare undan än så... Och hör och häpna; är flera stycken som sagt att dom skulle om bara... Är kanske bara jag som är så ställd och rörd av att folk faktiskt kan tänka sej...? Känns ofattbart... Har en aningen småskyldig känsla över att jag ens tar upp det behovet faktiskt, men vet att om nån ställer upp gör hon det för att hon verkligen vill. Ska åtminstone se till att det är klart. Och vågar inte alls tro och hoppas nåt. Är fruktansvärt försiktig med sånt numera.

Hur det blir vet jag ju förstås inte ännu. Har jag tur, och får en så ofattbar skänk av någon, så kan tidtabellen vara snabbare. Men jag ställer nog in mej nu på det jag borde ha ställt in mej på från början - tidigast i vår. Vet inte hur jag lyckades vara sån optimist i dendär frågan när jag annars har så svårt att tro att saker ska gå väl och lyckas. Men hur lång tiden än blir så är förstås förhoppningen framför allt den att när fortsättningen sen kommer är den mera lyckosam än försöken varit hittills. Det är det enda som i slutändan betyder nåt. Tidtabellen är mer eller mindre jobbig nu, men har ingen som helst betydelse in the long run... Det är bara resultatet som spelar nån roll, som dikterar hur mitt liv blir sen i fortsättningen. Inga garantier, men ändå bara att ställa in mej på mer väntan och fortsatta försök, med hopp som drivkraft. Bara att vänta och se. Och hoppas.