Styrka i delaktighet & gemenskap

Här är min hälsning till dej

Du som bär samma sorg inom dej.

Som har hoppats och längtat som jag.

Bara för att igen och igen bli besviken...

Jag vill säga att du inte är ensam om det.

Även om din känsla förstås är bara din.

Så finns här andra runtom som delar.

Som kan relatera till det du känner.

Med liknande farhågor och sorg.

Du är inte ensam, vi är många!

En liten stund kan vi länka in.

Förstå och stöda varandra.

Vara tillsammans i sorgen.

Och göra den lite lättare.

Lite mindre smärtsam.

Iallafall för stunden.

Du är inte ensam.

Vi är många.

I längtan.

Enade.

Delaktighet och gemenskap är oerhört viktigt, känner jag. Speciellt i något som är så tungt som barnlöshet. Jag är glad och tacksam att jag från början valde att prata öppet om min barnlängtan, mitt singelmammaprojekt. För då fanns det också folk runtom mej som stödde mej när det inte lyckades. Det är inte lätt, jag vet. Ni får stora saker över er. Tunga känslor, svåra frågor. Men att ni finns där är såå oändligt värdefullt.

Också det kamratstöd jag upplevt via vänner och bekanta som går eller har gått igenom samma sak är guld värt. Via de ofrivilligt barnlösas förening Simpukka, eller via vänner jag talat med genom mina egna försök, och som visat sej veta precis vad jag talar om. Det är lite tudelat alltid att höra det... Jag är glad åt att få höra att jag inte är ensam, men samtidigt ledsen över att också denna medmänska är tvungen att gå den sååå tunga vägen. Skulle inte önska det åt någon. Ofrivillig barnlöshet är alldeles fruktansvärt, en skrämmande tung börda att bära. Jättejobbiga känslor, tvära kast, osäkerhet, tvivel, bitterhet, sorg... Så det är massor att ta in, orka bära, klara av. Sku inte vilja att nån sku behöva möta det, men känner samtidigt en lättnad i gemenskapen... I att det finns andra som känner igen det jag säger, som kan relatera till det jag känner, som bekräftar att det jag går igenom är svårt och tungt. Att inte vara ensam är en lättnad. Att ha andra runtom ger kraft. Styrka genom delaktighet.

Jag har mött många fina mänskor sen jag bestämde mej för att ge mej in i fertilitetsvårdens rullor. Vänner som blivit än närmare vänner, bekanta som haft en ofattbar förmåga att förstå och ställa upp, vårdpersonal som kan ingjuta nytt hopp, och framför allt ödeskamraterna som kan relatera till det jag går igenom och känner, i längtan enade. Ni är allesammans guld värda, det att ni finns är värdefullt, och det hjälper mej orka vidare trots allt. Tack!