Vissa dagar är bara tunga dagar

Tycker ju liksom lite själv också nu att allt borde vara rätt okej nu va. Projektet är on hold, livet rullar på, och det händer ju inget som borde göra mej ledsen eller vara tungt eller så. Så varför är då vissa dagar eller veckor så tunga!? Ibland vill jag liksom bara krypa ner i soffhörnet under filten...

Ensam i soffan...

Runt omkring finns livet,

och jag sitter ensam här.

Ensam. Allena. Själv. Jag.

I tystnaden och tomheten.

Som är frånvaron av barnet.

Du. Tvåsamhet. Moderskap.

Längtan efter dej är så stark.

Sorgen och saknaden tär på.

Orkar inte med allt det andra.

Vill inte finnas i vardagslivet.

Inte utan dej. Inte bara jag.

Kunde svepa in mej bara.

Sitta här som i kokong.

Tills du kommer...

Sen först leva.

Dikten är skriven ren tidigare, men passar bra in på känslan dom senaste dagarna. Dryg vecka, faktiskt... Just som jag tyckte att nu har det känts bra länge, nu har jag kommit in i detdär med att tänka på annat och njuta av livet just nu. Så ramla jag igen och känner mej igen sorgsen och upprörd. Suck. Men som sagt ja, får väl nog godkänna att det pendlar på. Hormonsvängningar i cykeln kanske...? Är ibland lite närmare toppen, ibland låångt nere i soffhörnet. Och försöker tillåta de känslor som kommer, utan att gräva ner mej i dem och fastna i dem.

Det som jag dock sörjer lite i alltihopa är att jag har väldigt svårt att drömma. Att hitta till bilderna av barnet, graviditeten och den framtid som jag i början så tydligt kunde känna och se. Som jag så klart uppfatta att var påväg. För att det ju kändes så självklart, så meningen. Nu undrar jag... Det är liksom lättare att föreställa sej att också nästa skede med donerade äggcellerna kommer att gå åt skogen. Det är svårt att lita på att det sku gå nå bättre då än hittills. Även om jag vet att det inte finns nåt alls som talar emot att det sku lyckas, orsaken till besvikelserna hittades ju ren.

Vet att detdär med att kura ihop mej i soffhörnet och sen först leva när barnet har fått bli till inte är möjligt, inte fiffigt, rentav kontraproduktivt. Att jag behöver må bra, ta hand om mej, leva. Ibland är det så svårt. Ibland orkar jag inte. Vill inte. Som tur är kommer det sen igen bättre dagar. Nånstans. Hoppas jag iallafall. Har gjort det hittills så försöker lita på att det också gör det nu. Småningom. Om inte ren imorgon så kanske sen i övermorgon? Nästa vecka? Bara att hang in there i mellantiden. Ta en dag i taget, en timme i taget eller ett andetag i taget, beroende på hur djupt man ramlat.

Har åtminstone konstaterat att det är viktigt att försöka hitta nån balans i det hela. Leva jo, men ha projektet, förhoppningarna, känslorna, tankarna med hela tiden. För när jag tappar dem och försöker bara leva, tänka på annat - då biter de mej i bakhasorna och drar ner mej ännu värre sen. Då tappar jag bort en ofattbart viktig bit av mej själv och mitt liv. Allt dethär finns där. Barnlängtan, barnlöshet, ofruktbara försök, missfall, felaktiga äggceller. Det är en del av mej, nånting jag fortfarande håller på och bearbetar. Det påverkar mej, det påverkar mitt mående, det påverkar min vardag.

Jag är ofrivilligt barnlös, det är en stor sorg. Det påverkar mej. Men det är inte heller hela jag. Så därmed detdär med att hitta balansen. Jag kan också tänka på annat. Jag är också mycket annat. Jag lever också en hel del annat. Ibland finns det inte tillräckligt ork och rum, när barnlösheten fyller mej mera. Ibland har jag barnlösheten i periferin och har fokus mera på annat, orkar och vill mera. Och tur är ju det förstås. Det är tungt nog som det är. Men jag försöker ta mej själv som jag är just nu. Och är tacksam om också andra kan åtminstone försöka göra det. Inte lätt, jag vet.

En dag i taget.