Börja med ”Hur mår du?”

En rätt bra artikel kring bemötande av mänskor i kris dök upp på fb nyss. Kodin Kuvalehti rubricerar Miksi ystävät katoavat kriisissä?, och skriver om hur vi ofta har så stora krav på oss själva kring hur vi borde kunna bemöta, och så mycket osäkerhet kring vad vi ska göra, att vi istället drar oss undan... Det är lättare att undvika än att utsätta sej för alla känslorna, krisen, egna otillräckligheten och osäkerheten... Och då försvinner folk runtom.

Så vad ska man enligt intervjuade krisarbetaren och terapeuten Veli-Matti Husso göra då? Svar - som så många gånger redan innan - finnas där. Den som drabbats av kris eller sorg behöver mest närvaro, någon som lyssnar och finns där. Kanske hjälper med helt praktiska saker, om sånt behövs. Och kanske - men isåfall väldigt lyhört och finkänsligt - speglar och utmanar sådana tankar som blir för kategoriska och katastroffokuserade. Och vet man inte vad man ska säga så kan man börja med just det - jag vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag vill bara fråga hur du mår. Och ge den andra rum att berätta det hen vill.

Dessutom poängterar artikeln att det inte är meningen att man ska lösa nåt, få folk ur sina tunga känslor. Det kommer (kanske) sen, med tiden, och främst från personen själv. Då när hen är klar. Förstås med stöd, ingen klarar sig ensam, men det är inte andra som ska ”lösa” saker, ”komma ur” saker e.d. Om det ens är saker man kan lösa. Många gånger är ju kriser inte det. De är situationer när nåt ändrar radikalt, och det enda man kan är försöka rida ut de allra tyngsta känslorna, hitta ens nån form av fotfäste och sen börja bygga upp sitt liv pånytt, ur helt andra premisser än innan. Det är ingen lätt uppgift... En där stöd behövs, men där vägarna främst måst få komma från personen själv, när hen är där.

Det som också gör det knepigt är att ”där” - det är man ju i varierande mån. Ibland klarar man av att se framåt, har lite fotfäste att stå på, hittar bitar att pussla vägen vidare med. Och däremellan är de borta igen, allt hopp känns totalt försvunnet, och orken för att se vägar vidare är på noll. Och så pendlar det. Nånstans måst man lära sej leva med det. Själv. Vilket är helt tillräckligt svårt ren det. För att inte tala om andras förståelse.