När inget riktigt fungerar

Eller nej, det gör det ju nog egentligen. En hel del iallafall. Men känslan är den... Att just nu fungerar ingenting riktigt. Är jag ärlig med mej själv har ork och humör nog varit påväg neråt länge ren. Och har på nåt plan nog varit medveten om det. Och samtidigt inte. Åtminstone inte tillräckligt. Nu fungerar inte den linjen. Nu måst jag försöka orka ta tag i det. Försöka hitta vägar framåt igen. Working on it... För många belastande faktorer ett bra tag här...

Egentligen är det både spännande och skrämmande hur snabbt något som känts helt hanterbart och okej sen inte längre är det. Tillräckligt smygande och krypande för att man inte riktigt ska inse, även om det nog varit på gång ren ett tag. Och sen när man då är där, inser det, så har man inte riktigt längre ork och perspektiv att se vägarna ut ur det. Working on it... Denna gång, som tidigare, finns ju nog vägarna där iallafall, fast man inte ser dem.

Och vad allt detta då handlar om... Tja - både dåtid, nutid och framtid. Med barnlöshet som en faktor, jobbsituation som en. Bägge ur många synvinklar och perspektiv. Mycket har varit tungt länge, och en hel del av det har jag bearbetat jo - men sen tänkt att jag måst relatera till den situation som är nu, och kanske ändå inte haft möjlighet att göra det helt. Eller nåt sånt. Försökt anpassa mej, men lite utan instruktionsböckerna som sku möjliggöra det.

När jag nu äntligen på allvar konstatera och uttala att nu funkkar inte dethär riktigt så gick det som tur är rätt fort att få igång fundering på arbetsuppgifter, och också samtalsstöd. Det senare imorgon, förhoppningsvis med fler gånger än den ena. Iaf lite start på att hitta några ändar i trådnystanet. Och så får vi se vart det nystandet leder, vad jag hittar för vägar via det. Stundvis känns det lite lättare, ren tack vare det... Just nu iaf. Andra stunder inte.

Ibland kan jag känna och veta att det nog blir okej. Att jag nog är okej. Däremellan är det helt totalt bortblåst och jag vet ingenting... Orkar ingenting. Är ingenting och kan ingenting. Mestadels nånstans mittemellan. Men mycket mer åt det negativa än jag brukar vara... Så helt klart nåt som behöver göras nåt åt. Och ren det att jag nu konstaterat det, och låtit bli att svara åt mej själv att det nog blir bättre... För just nu knappast utan åtgärder. Sånt.

Jag har svårt att säga att just nu känns det jobbigt, utan att lägga till ett ”men det blir nog bättre sen”... Visst - som i ett inlägg här nåt tag tidigare - det stämmer ju möjligen, kanske t.o.m. troligen. Men det hjälper en inte då. Och ibland kan den tanken hindra en från att se att nu behöver jag göra något mera aktivt för att det ska ske. Att bara vänta på sen är inte alltid den bästa lösningen. Just nu blev det nog liksom här en rejäl nedförsbacke av det...

Trying to get my gear ready for the climb up again. Hoppas iaf att klättringen kommer...