”Och alla säger till mig att jag har hela livet framför mig,
att jag kommer att komma igenom det här,
men det hjälper mig ju inte nu.”
... säger en huvudperson i en av böckerna jag nyss läste. Och jag stanna upp inför det...
För just så är det ofta. Det hjälper inte nu. Fast det kanske stämmer, så hjälper det inte. Inte då, när man är i alla de känslor som allt det tunga för med sej. Då finns det inget sen, ingen framtid, inget komma igenom nån dag. Då är det bara tungt. Och det måst också få finnas.
Fundera på det här fenomenet med mamma också under en promenad till gravgården idag. Hur vi så snabbt vill övertyga oss själva och den som sörjer om att det nog blir bra igen. Vill hjälpa, vill ställa allt till rätta, vill komma ifrån den tunga känsla den andras sorg innebär... Och det bara fungerar ju inte så! En sorg kan man inte underlätta med ett ”blir bättre sen”. Istället åsidosätter man då sorgen. Och det bara gör saker än värre, än tyngre att bära.
Så vad gör man då? Man säger ingenting. Man säger att det inte finns nåt att säga, att man önskar att man kunde hjälpa men att man inte kan - men att man finns där. Och lyssnar, vid behov, om och om och om igen. Utan kommentarer, utan ”bättre sen”. Ger en kram om man tror det är okej för den andra. Försöker att stanna upp i det som är, hur evinnerligt tungt och skrämmande det än kan kännas. För den som verkligen drabbas av sorgen, vad den än må vara - den har det nog garanterat mycket tyngre... Så den stunden vi är där måst vi kunna klara av utan att försöka fixa, förbättra, förklara och förändra. För det kan ju vi ändå inte.
Kanske kommer man igenom, kanske finns hela livet ännu framför, kanske blir det lättare att bära med tiden. Kanske inte. Ingen kan lova nåt om det. Och hur det nu än är med den saken så hjälper inte det just då, i allt det svarta. Då måst man bara få hjälp att uthärda det.
Fundera på det här fenomenet med mamma också under en promenad till gravgården idag. Hur vi så snabbt vill övertyga oss själva och den som sörjer om att det nog blir bra igen. Vill hjälpa, vill ställa allt till rätta, vill komma ifrån den tunga känsla den andras sorg innebär... Och det bara fungerar ju inte så! En sorg kan man inte underlätta med ett ”blir bättre sen”. Istället åsidosätter man då sorgen. Och det bara gör saker än värre, än tyngre att bära.
Så vad gör man då? Man säger ingenting. Man säger att det inte finns nåt att säga, att man önskar att man kunde hjälpa men att man inte kan - men att man finns där. Och lyssnar, vid behov, om och om och om igen. Utan kommentarer, utan ”bättre sen”. Ger en kram om man tror det är okej för den andra. Försöker att stanna upp i det som är, hur evinnerligt tungt och skrämmande det än kan kännas. För den som verkligen drabbas av sorgen, vad den än må vara - den har det nog garanterat mycket tyngre... Så den stunden vi är där måst vi kunna klara av utan att försöka fixa, förbättra, förklara och förändra. För det kan ju vi ändå inte.
Kanske kommer man igenom, kanske finns hela livet ännu framför, kanske blir det lättare att bära med tiden. Kanske inte. Ingen kan lova nåt om det. Och hur det nu än är med den saken så hjälper inte det just då, i allt det svarta. Då måst man bara få hjälp att uthärda det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar