I drömmen figurerade en ung man, 31 år gammal berättade han när jag frågade, och jag. Vad som hände innan vet jag inte, men i slutet av drömmen fanns en diskussion där han berättade att han inte har barn men gärna sku ha. Någonstansifrån kom då min försiktiga fråga om att slå ihop vår längtan och ingå ett avtal kring ett gemensamt barn. Hans svar, lugnt och varsamt, var att han inte är beredd att ha barn bara på deltid. Kände min egen rodnad, men svarade att jag förstod, och egentligen helt höll med.
Och där vakna jag, och fortsatt iaktta diskussionen en stund, fascinerad över att den fanns där. Frågan har funnits, från andra, om det inte hade varit enklare och billigare att göra just så. (Eller ragga upp nån på krogen bara. Vilket ju verkligen känns ännu mindre vettigt.) Min egen inställning har nu hela tiden varit att nej, att ha barn tillsammans med någon som inte finns med i samma vardag, och därmed ha barn bara på halvtid - det är inte för mej. Iaf inte som första lösning. (Alltså, skiljer man sej är det ju en realitet, men jag ville inte planera in en sån lösning liksom, ha den som förstaalternativ och utgångsläge.)
Därmed är jag fortfarande lite fundersam över varför en sån fråga dök upp i drömmarna. Både för att jag alltså inte själv känner att det är en lösning för mej oberoende, och för att det ju rent medicinskt antagligen inte heller är en reell möjlighet, då jag med allra största sannolikhet inte kan få barn med egna celler, och åtminstone inte utan provrörsassistans. Ändå tycks en del av mej ha kvar dendär längtan, och fortsätta försöka hitta lösningar. Spännande... Iakttar det hela med lugnt intresse just nu.
Det är ändå på inget vis något jag tar ”på allvar” eller uppfattar som en signal om fortsatta försök. Någonstans finns delen av mej som viskar att borde du inte, men trots att jag förstås väldigt gärna skulle ha barn så är jag helt enkelt inte i den sitsen (nu) att jag skulle fortsätta försöka. Det finns inte i min verklighetsbild, just nu... Trots diverse påminnelser och tyngre stunder är jag förvånansvärt nöjd med mitt liv som bestående barnlös, så låter det därmed förbli så, for now iaf. Livet får sen avgöra vad som sker, med tiden.
Säger naturligtvis inte att jag anser att ett kontrakt mellan vänner/bekanta om gemensamt barn är något dåligt. Jag känner till flera såna lösningar, som verkar fungera ypperligt. Och för många är just det rätt sätt till föräldraskap. Jag säger bara att det inte kändes/känns rätt för mej. Att ha sitt barn bara på deltid, eller ha en överenskommelse där en part har mindre rätt. Och ett sådant kontrakt bygger alltid i stor mån på en gemensam överenskommelse, och vem vet vad som sker med känslor och annat under ett barns uppväxttid. Knepiga frågor. Inget oöverkomligt, men jag valde iaf att inte ha det som alternativ. Väljer nog fortfarande så, om jag sku frångå möjligheter och svårigheter.
Och överlag så väljer jag ju faktiskt nu aktivt att inte försöka uppnå ett liv med barn. Jag väljer bort. Att skriva det, tänka det, känns ännu lite skrämmande och ledsamt - men helt konkret är det ju så. Jag väljer att inte fortsätta fertilitetsvården, efter att ha försökt så länge jag kände att jag klara det. Jag väljer att inte inleda en adoptionsprocess. Jag väljer att inte utreda fosterföräldraskap. Jag väljer, just nu, att forsätta vara ofrivilligt barnlös. Att lägga lock på den biten, och fokusera på annat. För att jag behöver göra det.
Med jämna mellanrum dyker ändå frågan upp. Ibland utifrån, ibland från mej själv. Vissa gånger med påverkan på känslor och mående. Andra gånger, som denna, resulterar det mera i ett stilla och intresserat iakttagande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar