Barnlängtan kontra självisk krävan

"Ensamma kvinnor, två kvinnor, två män, två kvinnor plus en eller två män, ensamma män - dessa kräver själviskt att få barn. En kvinna (A) plus en man (B) - dessa längtar efter barn. Ursäkta, men jag hänger inte med."

Såhär skriver Lotta Moring i sitt Utan-kapitel. Och ursäkta, jag håller inte heller med. Verkligen inte. Varför sku min önskan att få barn vara självisk, medan ett heterosexuellt par rentav förväntas längta efter barn? Att i ett samkönat parförhållande ha barn, vilja ha barn, få barn - det är nästan självklart. Förväntat. Konstigt om det inte är så. Kan t.o.m uttryckas vara själviskt ifall man där låter bli, inte vill ha barn... Medan man i vilken som helst annan konstellation, singelfamilj, regnbågsfamilj eller stjärnfamilj eller vad det nu annat kan tänkas kallas, är självisk i sin barnlängtan. Jag "kräver själviskt" min rätt till barn. Va? Jag har en längtan efter ett barn, och jag vill ge den drömmen möjlighet att bli till. Jag har ingen som helst möjlighet att kräva, för det lyckas om det lyckas. Men jag längtar, och jag har valt att ge den längtan rätt att finnas, rätt att bli uppfylld. Själviskt? Tja. Det är att följa mitt inre. Men visst väljer jag att försöka få barn för att jag (själv) vill. Alltså därmed själviskt? Men vad är då en bättre orsak att 'skaffa' barn? Är det ändå inte allra bäst att göra det just av den själviska(?) orsaken att man vill? Jag vill ha ett barn, jag har en längtan efter barn. Är det då själviskt så är det. Men anser inte det är mer själviskt i mitt fall än i någon annans. Mycket medvetet, ett mycket aktivt val, men inte mer själviskt. Inte mindre längtan. Inte på något vis mindre kärlek. Kärleken till barnet finns nog. Jag längtar också.

Mitt dna påverkar barnet i magen

På ett av mina kamratstödsforum dök det upp en länk igår. En länk till en artikel kring äggdonation. Med rubrik ungefär "infertila mammor ger vidare sitt dna". (Inte vidare trevligt ord att använda om sej själv, detdär infertil, men det är ju iofs faktum...) Enligt ny forskning för en mor som får sitt barn via äggdonation över sitt eget dna till barnet under graviditeten.

Det har varit känt ren att barnet påverkas en hel del av den kvinna som bär det, så ett barn som kommer till genom äggdonation beräknas ren ha tre biologiska föräldrar - i mitt fall en spermadonator, en äggdonator och mottagande, alltså jag, som är barnets mamma. Men nu verkar alltså t.o.m. mitt dna delvis föras över till barnet. Och även om jag anser att den genetiska biten är en pytteliten bit av min relation till barnet så känns det förstås bra ändå.

Det barn jag bär är mitt barn, på såå många sätt och vis, även genetiskt präglat av mej. Så den genetiska kombination som mitt barn har är en unik blandning av tre personer. Mej och två donatorer, som jag redan nu och för evigt (om allt går väl...) är tacksam emot. Vem den personen, barnet, blir är ju en spännande upptäcktsfärd sen, liksom för vilka föräldrar som helst. För hen är sen ändå alldeles sin egen person. En jag ser fram emot att få lära känna.

Själva artikeln kan ni läsa här; Infertile mums 'pass on DNA'.

Längtan är full av saknad och sorg

"Min längtan är inte glad och förväntansfull. Den är full av saknad och sorg. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Bara ibland hugger det till. Vanligen är det något jag läser eller hör - några ord bara - som tar sig in på ett hudlöst ställe." - Lotta Moring, boken Utan.

Glad och förväntansfull i början, sorg och saknad nu. Känner sååå igen det. Hur längtan inte mer finns där, eftersom det är så svårt att få tag i den. Eftersom den känns mest som sorg. Eftersom jag inte orkar längta mer. Självbevarelsedrift. Spara lite på orken. Fast egentligen gör man väl inte det, för ändå går man där med tomrummet, saknaden, besvikelserna och sorgen. För dom finns nog där ändå.

Så tycker t.o.m själv att jag då hellre sku ha bägge - de glada drömmarna och längtan å ena sidan, och genom det en större sorg å den andra. Eller snarare lite mer kontakt med sorgen som finns där. För när jag verkligen släpper in den kärlek, glädje och förväntan jag hade i början så dyker också alltid den djupa sorgen upp i släptåg. Problemet är sen bara detdär med att orka och kunna fungera mitt i allt det då...

Så delvis kanske dethär med mellanläge kan få vara att lämna dom känslorna ens en aning emellanåt. Inte ha varken längtan eller sorgen så speciellt aktiv. Låta dem finnas med på ett hörn, men fokusera mera på annat. Haha. Dom finns alltid med. Men jo, inte alltid så aktivt. Dyker upp gör dom, precis som Lotta skriver, i alla möjliga situationer. Nåt jag ser, nåt jag hör, nåt jag tänker, nåt jag känner... Ändå alltid där, nånstans.

Boken Utan, Ann Sandqvist: "De finns alltid där, tankarna. Saknaden, sorgen, melankolin, tystnaden, längtan, maktlösheten, bitterheten, tyngden. Inristade för evigt i mig. Det syns sällan utanpå, men inom mig är värken påtaglig och närvarande. Jag jobbar med den dagligen, sorgen som är jag."

Hm. Delvis lite motsats till föregående på ett sätt, men också delvis samma sak. Det finns alltid där, men går inte alltid att få tag på. Längtan är svår att se, sorgen såå mycket lättare. Lite idiotiskt nog. Men den är så stor och så närvarande efter alla besvikelser och bakslag. Tomheten så stor, mycket som saknas. Nån så liten, men som ändå kan lämna ett så stort tomrum, fast hen aldrig ens har funnits till ännu.

Inristade för evigt i mej, så många olika känslor. Så komplext, även om det mesta av det kanske är i den gråare ändan av skalan. Just nu nog verkligt mycket lättare ren, jämfört med tidigare i år. Då tog de svarta känslorna helt övertaget. Nu är de mer grå. Nu finns också de färgglada. Det är fortfarande inte lätt, jag jobbar med den dagligen, sorgen. Tankarna och känslorna finns alltid där. Saknaden.

Längtan är fylld av saknad och sorg.

Drömmen i början bytte sakta skepnad.

Från iver och glädje, från alla fina bilder.

Till tomheten, oron, misstron och sorgen.

Och drömmarna försvann, gick upp i rök.

Blev svårare och svårare att alls få tag på.

Gömdes under alla lager av misslyckande.

Orkade inte ta sej igenom sorgedimman.

Längtan blev undanskuffad, bortgömd.

Som en självbevarelse, för att överleva.

Längtar ännu, men har svårt att känna.

Sogen täcker över det, känns starkare.

Finns du nånstans där ändå mitt barn?

Försöker du nå mej genom dimman?

Simpukka-tidningen dök upp idag

En av de tidningar som dyker upp hos mej är Simpukka, medlemstidningen för de barnlösas förening, som bär samma namn. Det är en tidning jag ren lärt mej vänta på, fast jag inte varit medlem speciellt länge i föreningen. Idag dök senaste numret upp, och jag har sträckläst den nu, för att säkert senare ännu gå tillbaka till delar jag vill begrunda ytterligare.

För mej betyder tidningen, liksom föreningens övriga verksamhet, främst igenkännande, fast där också finns en hel del information. Det jag mest behöver där jag är nu är insikten om att jag inte är ensam om det jag känner, tänker och går igenom. Kamratstöd, vertaistuki. Och det hittade jag igen i dethär tidningsnumret.

Vill plocka in några saker hit också. Några saker som jag kände igen, som träffa rätt i mej. Som beskriver ganska bra hur det kan vara för mej, eller som faller in i mitt sätt att hantera barnlösheten.

För det första en artikel med rubriken "I misstron och sorgen behöver man stöd" (min översättning), och som i ganska träffande ordalag förklarar hur barnlöshetskrisen kan se ut. Hur barnlösheten kan vara väldigt traumatisk, en räcka kriser som ger upphov i långvarig stress, och påverkar självbilden, kontrollen man har över sitt liv (elämänhallinta, finns säkert nåt bra ord...), och hur mycket man överlag litar på livet. Känslorna är många och tunga, bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är kort väg från de goda stunderna till desperationen och misstron. Och det är en tung börda att man inte kan se ett slut på krisen, hur mycket man än ger sitt allt.

Likadana beskrivningar och tankar finns i en av de andra artiklarna, Att klara sej ur barnlösheten. (Lapsettomuudesta selviytyminen.) Simpukka definierar här barnlöshet som en stark känsla av att barnlängtan inte har fått bli uppfylld. Det tycker jag är en rätt så bra definition. Då handlar det just om den känsla som jag skrev om i föregående blogginlägg. Att barnlöshet inte handlar om huruvida man har barn eller inte, utan huruvida man känner sej barnlös eller inte. En ouppfylld barnlängtan förklarar rätt bra vad barnlöshet är.

Och att klara sej ur den...? Artikeln bygger på en gradu, som lyfter upp den stora betydelse som kamratstödet har. Vertaistuki. Andra i samma situation, som förstår vad det är man går igenom. "Barnlöshet tigs ofta om trots att det är så vanligt, och många upplever sig vara de enda och annorlunda än andra." (Min översättning.) Och därmed kan kamratstödet ge så mycket, när man ser hur andra också befinner sig i samma båt. Anne Lindfors, som skrivit gradun, konstaterar att det viktigaste i att klara sej igenom barnlösheten är att man inte blir ensam i det. Det klingar rätt i mina öron, jag som valt att vara så öppen med dethär. För det är just det som ger mej mest kraft - stödet från andra. Andra i samma båt och såna som har varit där, men också såna som är villiga att sätta sej där en stund medan de lyssnar på mej, utan att vara ofrivilligt barnlösa själva.

"En ouppfylld barnlängtan är en situation där den egna idogheten inte hjälper just alls: man kan inte garantera ett barn åt någon." Också detta från samma gradu. Och det skrämmer. Min längtan må vara hur stor som helst, det finns ändå inget som säger att den sen med säkerhet uppfylls. Snarare blir man nog nästan irriterad och upprörd då nån säger (för att den vill hjälpa och stöda, jag vet) att det nog säkert kommer att gå bra. För det vet du inte. Inte ens jag vet. Ingen vet. Det går som det går, och hur jag än längtar och försöker finns det inget jag kan göra åt det. It sucks, men så är det. Livets realiteter... Det finns många saker man kan påverka och kontrollera, men dethär är inte en av dem. Och just nu är jag hellre realist än optimist. Det känns liksom säkrare, lättare. Det kan gå, det vet jag. Det kan också hända att det inte går, och det behöver jag minnas. Oberoende hur det går leder det nånstans. Det ena alternativet, att det går, leder till det jag hoppas på, det liv jag drömt om. Det andra till nåt annat. Som inte kommer att vara sådär bara att gå in för, som kommer att ta tid att ta in, men som också kan vara bra. Sen. Just nu liv i limbo och väntan. I ett hopp som finns kvar, men med realiteterna som ramar.

I ledaren skriver Miia Rajamäki att "Var och en hittar sin egen överlevnadsväg, i nåt skede. I början känns tanken omöjlig, inte kan man överleva dethär. Stora frågor krossar en, sorgen tynger i hjärtat. Krafterna räcker till det nödvändigaste, och inte alltid ens till det. Vänner som vill väl ger en rådet att fokusera på nåt annat, men det egna sinnet klarar inte det. Men småningom kommer små saker. (...) Det är bra att ge sig lov till att hitta också annat innehåll i livet än barnlängtan. Det betyder inte att man inte längre vill ha barn. Det betyder inte att man inte längre sku vara värd ett barn. Det betyder att man vill leva det liv som är bäst för en själv, oberoende om man sen får ett eller många barn eller för alltid förblir barnlös. Det är att överleva barnlöshetskrisen." (Min översättning.) Det är en lång process, så en viktig insikt är att man är just där man är. I ett tidigt skede av barnlöshetssorgen ser man ingen utväg, kan man inte ta in nåt annat. Och då måst behöver man få förståelse för det. Sorgen är där, det går inte så mycket att göra åt det. Låt det få vara. Det kommer sen, i små steg, allt detdär andra i livet. Det finns där, kan gradvis skönjas igen. När den akuta krisen lagt sej. I tillräckligt långa väntelägen som mitt nu tillexempel. Det finns också annat. Jag säger inte att min sorg är över, jag säger att den har gett mer rum för också annat. Ouppfylld barnlängtan finns, så jag är såklart ännu barnlös, men jag är också annat. Riktigt kanske jag inte kan säga att jag lever det liv som är bäst för mej, för jag lever i väntan på nästa möjlighet i projektet, men jag lever rätt mycket i nuet, och jag tycker det just nu får räcka bra så. Just där är jag nu.

När blir man egentligen barnlös?

"När blir man barnlös? Jag var ju i princip bara lika barnlös efter att jag trott mig ha velat ha ett barn - ett barn som jag inte fick - som jag hade varit innan jag alls gav mej in i det projektet."

Så skriver Susanne Ringell i boken Utan. (Se gårdagens inlägg.) Och jag ville plocka upp den funderingen för att det är nånting jag också reflekterat över. Har iofs tangerat det ren tidigare, men gör det igen. Vem är barnlös, när är man barnlös? För iochförsej betyder det ju rent praktiskt utan barn, men i mina öron och i mitt hjärta så är det nog något helt annat. Barnlös är man först när man längtat men inte har fått längtan uppfylld... Det är en känsla, en upplevelse, inte enbart ett tillstånd eller ett civilstånd. 

Innan jag gav mej in i fertilitetsvården och i mitt singelmammaprojekt så var jag utan barn, men jag kände mej inte barnlös för det. Jag hade bara inte ännu barn. Trodde mej snart ha det. Så barnlös, det var jag först sen, när vården inte hade lyckats. När längtan trots mina försök inte blev uppfylld. Då först var jag barnlös, kände jag mej barnlös, identifierade jag mej som barnlös.

Barnlös kan man säkert också vara, känna sej, utan att ha försökt. Då man inte befinner sej i den situationen att man har haft möjlighet att få barn. Om man som singel inte vill gå inför mödraskap på egen hand, t.ex. Om barnlängtan finns där, men av praktiska skäl eller pga livssituation inte kan uppfyllas. Då igen är frågan snarast huruvida man känner sej barnlös eller inte.

Den som frivilligt inte har barn identifierar sej knappast speciellt starkt med ordet barnlös. Kanske då snarare barnfri, som används i boken... Men troligen är dendär barn-aspekten helt enkelt inte speciellt framträdande i tankar eller känslor överlag, kan jag tänka, utan att egentligen veta värst mycket om saken. Bara i kollisionerna med omgivningens förväntningar är man då barnlös.

I princip lika barnlös nu som innan barnprojektet startade ja. Men där tankarna innan var fulla med drömmar om barnet så är barnlöshetssorgen nu överst. I början av projektet, när beslutet var taget, gick jag i tanke, känsla, identitet ren över från singel till blivande frivillig singelmamma. I något skede, i ett ganska så tidigt stadie av misslyckade försök, ändrades den identiteten till barnlös singel. Oberoende hur projektet går, tänkte jag, så kan jag aldrig mer gå tillbaka till att vara bara singel. Så fort ren ett försök misslyckades så var jag, för all framtid i värsta fall, barnlös. 

Barnlöshetsidentiteten blev med tiden allt starkare, tog ett större grepp om mej. Och jag vet att den identiteten aldrig kommer att gå ur helt, hur det än går med dethär projektet. Just nu identifierar jag mej mycket starkt som barnlös. Hoppeligen får jag ändå småningom gå över till före detta barnlös. Only time can tell, och jag får försöka ha tillit och tålamod med det.

Såhär skrev jag i maj;

Vem är barnlös egentligen?

Alla utan barn förstås... Eller?

Jag är barnlös, ur många vinklar.

Jag har inga barn, och jag saknar.

Har försökt och hoppats, men nej.

Men alla andra som inte har barn?

Är de också alla barnlösa, alltid??

Eller tänker vi mera i känsla där?

Frivilligt eller ofrivilligt förstås,

men - vem räknar sej dit?

Alla som är utan barn?

Eller vi som sörjer?

Vi som ville...

Utan - om barnlöshet & barnfrihet

Ibland blir en kommentar om nånting helt annat till en möjlighet att berätta, som i sin tur ger upphov i ett långt samtal i största empati och samförstånd, och en ödessyster till är funnen. Hon på andra sidan ren iochförsej, har fått bli mamma, men been there - done that, och har en alltför stor förståelse för hur tungt det kan vara där jag är. Med alltför stor menar jag att denhär sortens situation inte är nåt jag sku vilja att någon annan har behövt gå igenom... Tycker det känns så fel och så onödigt. Samtidigt som den delade förståelsen gör min börda lite lättare en stund. Och det är ju dessutom en av orsakerna till att jag berättar så öppet som jag gör - för att de som inte vet vad det handlar om ska få en lite större inblick i det, och kanske ha lite lättare att förstå, och för att jag själv och andra som är eller varit i samma situation ska få dela bördan. Delad sorg är halv sorg. I gemenskapen är vi starkare.

Av denna nya ödessyster fick jag låna boken Utan - om barnlöshet och barnfrihet. En antologi kring ofrivillig och frivillig barnlöshet. Igen en bra bok med tankar och uttalanden som jag tog fasta på, och vill skriva lite kring. Allt kanske inte ryms med idag, så det blir väl lite Utan-följetong. För det finns många fina saker i boken, många igenkänningsfaktorer. Och igen en gång tänker jag med stor tacksamhet på dem som vågat och orkat dela det dom gått eller går igenom, för det är en rikedom för den som själv finns där att få läsa texter som träffar rätt, att se att andra har (haft) samma känslor och tankar inför olika saker i sammanhanget, att inse att man inte är ensam om barnlöshetssorgen och barnlängtan. I gemenskapen är vi starkare.

I förordet skriver Mikaela Sonck att "Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen." Och igen reagera jag här med en liten suck av uppgivenhet inför det senare, och en förstående nick men samtidigt ett litet varför kring det förstnämnda. Jo, jag vet att det finns många rent konkreta orsaker till varför man drar sej för att prata om det, speciellt då man är i det, men vad är det som gör att det fortfarande är så i vårt samhälle att vi inte kan tala om svåra saker? Att det finns så mycket skam och okunskap kring barnlöshet? "Att vara ofrivilligt barnlös är väldigt vanligt, men är trots det ett känsloladdat och tabubelagt ämne.", säger Mikaela i sitt eget kapitel. Känsloladdat, det kommer vi inte ifrån. Men tabubelagt tycker jag vi kan kämpa för att komma ur. En bok som denhär har sin självklara plats i att öka delaktigheten och förståelsen, och därmed minska tabut. I min lilla vrå försöker jag också göra vad jag kan, både genom denhär bloggen och genom att dela med folk i min omgivning, lite i taget.

"Jag vill så gärna få folk att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Att inte få det man helst vill ha. Det har visat sig vara en svår uppgift. Omöjlig. När det gäller andra sorgetillstånd är förståelse och empati något självklart. Med ofrivillig barnlöshet är det svårare, det tycks vara jobbigt att handskas med det. Man får stå ut med sårande kommentarer, ren okunskap, förutfattade meningar och klavertramp.", skriver Ann Sandqvist i sitt kapitel. Inser att hon troligen har rätt i att det är rätt omöjligt för någon som inte är i samma läge själv att förstå vad det handlar om. Inser att det är en svår uppgift att öka förståelsen. En tung uppgift också många gånger. Men jag tror ändå på att det hon gjort genom att medverka i boken och det jag försöker göra här i mina faggor kan lite, lite luckra upp. Ge ens någon en lite större insikt i vad det kan innebära, vilka känslor det kan innefatta, hur det kan upplevas att leva i sorgen i barnlöshetsträsket. Om vi inte delar, inte pratar om det, så finns det inte en enda liten chans att nån lär sej ens nånting. Bara genom att vi försöker förklara kan nån försöka förstå ens till en liten del. Och jag tror att varje liten del är viktig. (Sen detdär med att empati i annan sorg är självklart... Jag undrar nog jag...? Är vi faktiskt så duktiga på att möta andra former av sorg heller?)

Gällande öppenhet har Sanna Karlsson skrivit att "För mig och oss har det varit lättare att helt från början vara öppna med att vi har problem, och därför tror jag att vi har undgått största delen av alla klumpiga frågor och sårande insinuationer." Också Annvi Gardberg konstaterar "Det var lättare att berätta än att tiga. Samtidigt krympte behandlingarna på något sätt, de upptog inte lika mycket plats i mitt sinne längre. Varför teg vi innan? Var det för att vi skämdes? Inte tyckte det angick andra? Svårt att säga. Det gjorde ont att erkänna, kanske, att vi inte kunde få barn utan hjälp. Inte förmådde själva." Öppenhet som en underlättande faktor, som kraftkälla. Öppenhet som ökande av förståelse. Just precis vad jag talar om... Och fortfarande tror på. Orkar jag vara öppen, berätta, svara på frågor och ge en svarskommentar på oförstående uttalanden, så vinner både jag och andra på det. Jag möter färre svåra situationer, och andra lär sej nåt på kuppen. Hoppas jag, iallafall. Det är lättare för mej att berätta än att tiga. Helt klart. Och genom att dela tar jag udden av det svåra, krymper sorgen lite. Men samtidigt ska ingen ha nån som helst skyldighet att berätta, utan var och en måst göra det som känns rätt för en själv. Det är en tung situation, som man handskas med på det sätt man själv finner är bäst. Om man finner... Det är inte lätt att hitta sin väg i denhär djungeln alla gånger. För mej har det känts lättast, mest rätt, att dela. För mej är delaktigheten en styrka, öppenheten berikande.

Dethär inlägget kom att handla mest om öppenhet och gemenskap, men det var å andra sidan det som ledde till att denhär boken kom till mej, genom diskussionen häromdagen. Och det är ett av bokens syften, liksom ett av denhär bloggens. En av mina ledstjärnor, inte enbart i min barnlöshet utan i livet överlag. I gemenskapen är vi starkare.

Förhoppning om mitt dyrbara barn

Som ett eko av mina egna tankar och känslor hitta jag för ett tag sen texten "Ett dyrbart barn i sikte" som ingår i textsamlingen Vardagshjälte 24/7. Texterna i boken är alla skrivna av singelföräldrar av olika slag, men just den är skriven av en frivillig singelmamma, Marina. Utan att sticka under stol med att processen var tung, och att det är tungt att vara ensam om ansvar, vardag, uppfostran och allt detdär skriver hon vackert och målande om sin väg till och sin sits som frivillig singelmamma. Jag har läst texten många gånger, blivit djupt berörd och gråtit över den de flesta av dem, och vill plocka ut några citat och tankar som träffa rakt i hjärtat och har blivit viktiga för mej.

Marina börjar med att beskriva ångesten innan beslutet var taget. Beslutet att följa sitt hjärta och försöka sej på att bli mamma på egen hand. Detdär med kommentarerna från omgivningen som inte alltid var fullt förstående och stödjande, och som gjorde en än mer konfys. Det är ett stort steg att ta, beslutet att ge sej in på fertilitetsvård som singel, så den man framför allt behöver övertyga är sej själv. Marina fick en fin puff av en präst, som konstatera att "Gud skapar allt liv. Att vilja vara delaktig och ställa sej till förfogande i den livskapande processen är en positiv sak. Att däremot motarbeta sin längtan och sin drift efter att få ge liv skulle föda bitterhet, vilket inte är ett positivt bidrag till världen." Jag tyckte om den kommentaren jag med. Och jag kan också känna att det inte riktigt fanns nån möjlighet att ta ett annat beslut, utan att vara bitter och ångerfull.

Omgivningen har lätt att vara skeptisk till singelföräldraskap (eller föräldrar av samma kön, eller vad det nu må vara), för att det finns en uppfattning om att det bästa för barnet är att ha en mamma och en pappa. Det är det mest vanliga jo, för all del, det traditionella. Den konstellationen och institutionen är stark, och var också för mej svår att komma över, manövrera runt, i mina egna tankar på vägen mot ett beslut. När det sen var taget var det självklart, och jag kan känna som Marina att det allra viktigaste är att barnet har kärlek och omsorg, en trygg hemmiljö, en vuxen som finns där. "Ett barn behöver en vuxen som längtar. Ett barn behöver kärlek och omsorg. Ett barn behöver en vuxen som är redo att knyta an till en ny liten människa. Ett barn mår bra av ett hem och en vardag som är stabil och förutsägbar. Att vilja, välja och tro sig kunna erbjuda detta är tillräckligt." Senast här i läsningen har jag alltid tårar i ögona, så även nu. De meningarna gav mej styrka i mitt eget beslut, bekräftade mina egna känslor. Att min längtan och vilja räcker, att kärleken till barnet och en trygg vardag med en vuxen är helt okej, helt tillräckligt. Tillsammans med det yttre stöd som vi också bägge förstås behöver.

"Kraften som driver mej mot den roll jag redan för länge sen borde ha intagit är hisnande.", skriver Marina, och även här känner jag igen mej. Det är, trots alla misslyckade försök och allt det tunga, helt självklart att jag går vidare och fortsätter hoppas. Det finns inte på kartan att ge upp. Jag tror inte att jag sku kunna revidera planen helt enkelt. Jag vill inte heller. Dethär är så självklart det jag ska göra, min väg och mitt liv. Hur det går vet jag inte, men jag vet att jag måst göra allt jag kan iallafall, och i slutändan hoppas att resultatet är det jag önskar. Liksom Marina var väl också min plan att familjen sku ha en pappa också, tidigare. Även om jag som sagt aldrig varit särskilt fokuserad på partnerskap. Det var liksom inte viktigt. Är det ännu mindre nu. Det var nu bara så det sku vara, tills jag insåg att det inte behöver vara så alls. Och i dagens läge vill jag verkligen inte ha en karl med bilden, kan t.o.m vara tacksam över att inte ha det, eftersom det då skulle finnas en obalans i det hela - jag sku inte ha en möjlighet att vara genetiskt kopplad till barnet medan han sku ha det. Nå, det visste jag ju inte då, konstaterade bara som Marina att "Singelmoderskapet utvecklades lika sakta som säkert till ett förstahandsval och kravet på och vikten av att vara två samboende av olika kön för att kunna bilda familj bleknade i processen. Jag valde aldrig bor pappan, men moderskapet (eller strävan efter det) var ett medvetet val."

En kommentar som tycks vara vanlig för oss som är eller försöker bli singelmammor är "oj vad du är modig". Det gör mej många gånger ställd, för det tycker jag nu väl inte jag är. Det är ett stort steg ja, men inte vet jag om det är mer modigt att ge sej in på föräldraskap som singel än i ett parförhållande. Eller om föräldraskap är modigare än mycket annat här i livet. Känns lite smickrande jo, och känns som en positiv kommentar, men är ändå lite förbryllande. Finns ju liksom inte nån annan lösning... Lika skriver Marina. "För mig kändes valet att försöka bli mamma som den enda vägen. Och vad hade då varit modigt? För mig personligen hade det behövts en märkbart större portion mod att medvetet välja att inte välkomna ett potentiellt nytt liv och istället stanna kvar utanför moderskapet och leva vidare utan att förgås av sorg och bitterhet." Att besluta sej för singelmödraskapet var därmed det enklare, självklara, valet.

Där jag nu är, inne i en tung fertilitetsvårdsprocess, är det svårt för omgivningen att möta mej. Och för mej att möta omgivningen. Det är många saker som känns jobbiga, som jag reagerar på på olika sätt. Saker som gör mej ledsen eller upprörd. Marina beskriver också hur vännerna gick på tå, inte visste hur de sku förhålla sej och vad de kunde göra. "Jag är inte den jag varit. Kanske för att jag hoppas allt och satsar allt. Jag har allt att vinna och samtidigt allt att förlora. Det finns inga garantier." Det är fruktansvärt skrämmande. Att något så efterlängtat och stort ändå är så fullständigt utom min kontroll. Att jag måst försöka, måst satsa, måst hoppas, men ändå inte alls vet om barnet får komma. Med förhoppning om mitt dyrbara barn fortsätter mina försök iallafall, sen. Men tiden i väntan är tung, och jag är väldigt påverkad av alltihopa, är inte den jag varit. Jag har svårt med en hel del saker, och jag förstår att många har svårt med mej just nu. Inget jag tänker göra nåt åt, det är vad det är. Ibland klarar jag av att bemöda mej lite mer, ibland struntar jag blankt i det när jag inte orkar. Just nu behöver jag framför allt värna om mej själv.

Marina fick sin dröm uppfylld efter sin tunga process. "Vi både är och ingår i en hel familj beroende på definitionen.", skriver hon. "Ingen har valt bort oss. Inget ska oss fattas." Och trots de utmaningar hon ställs inför konstaterar hon att "Singelföräldraskapet känns som en dyrbar gåva." En gåva jag en dag hoppas få ta emot, om och när mitt dyrbara barn får komma hit till mej.