Avsked av bloggen

Det här inlägget har legat i bakhuvet länge ren. År, snarare än månader. Inlägget att bloggen kommer att sluta vara aktiv. Finnas kvar, som den är, men inte fyllas på mera.

Jag har säkert signalerat sånt ren tidigare också, men nu känns det verkligen som att den tiden måst vara här. Nu är känslan den att bloggen är nåt som borde fixas, inte nåt jag vill.

Jag är ju absolut ännu barnlös, och livet fortsätter också så. Men barnlösheten är mest en bisak, och åtminstone bara en aspekt av många. En sak i mitt liv, som mest är allt möjligt annat.

Och där den aspekten är aktiv känns det snarast lite på tvång. Visst - jag trivs med kamratstödsengagemanget, men ibland kan det bli lite väl mycket fokus på barnlöshetsfrågor.

Och bloggen är nu en sak jag kan släppa. Så då gör jag det nu. Vägen till frivillig singelmamma blev vägen till permanent ofrivilligt barnlös - och sen vägen till ett annat liv än planerat.

Också liv utan barn är fint, rikt och meningsfullt, och jag har både värde och mening också utan rollen som mamma. Och jag behöver släppa barnlösheten lite mer, och se mer på det andra.

Som den här magnoliaknoppen här nedan har mitt liv sen vården avslutades öppnat upp allt möjligt annat som kunde bli ett fint innehåll. Jag är inte framme med vad det är (och det är man väl kanske aldrig), men för det mesta känns det livet riktigt vackert.

Om du behöver stöd för din bestående barnlöshet - sök upp Simpukka-föreningens SYKE-nätverk (finska och svenska), eller föreningen Andra sidan tröskeln i Sverige. På engelska finns t.ex. Gateway Women eller The Childless Collective. Du är inte ensam!

Hoppas du hittar det stöd du behöver i den kris som en bestående ofrivillig barnlöshet är! Och att du sen hittar vägar vidare till ett liv som är rikt och vackert ändå.

På Facebooksidan Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet delar jag antagligen ännu sporadiskt med mej av resurser som dyker upp i social media. Och vem vet, kanske bloggen får nytt liv senare.

Men for now - ta hand om er!!

Påven och Monika

Måst säga att jag är rätt lost for words, så vet inte ens om jag ska skriva... Men... 

En del har kanske missat påvens uttalande om frånvaro av föräldraskap häromdagen. I engelskspråkiga barnlös/barnfri-kretsar går det inte att missa. Trodde först, när min brors sambo nämnde hans uttalanden, att det var nåt missförstånd. Men tydligen inte... 

Ids inte upprepa direkt, men själviskhet nämndes, och förminskad mänsklighet. Och vi som inte kan få biologiska barn bör adoptera. Och det uttalandet raserar så mycket av känslorna av likvärdighet och värde hos oss som inte kan få barn. Som vi annars också kämpar med, personligen och i samhället. Antagligen delvis för barnfria också, åtminstone vad häller omgivningens syn. Och överlag gör uttalandet det nog igen lättare att se ner på och kritisera valet att inte ha barn, och se ett barnlöst liv som mindre meningsfullt, utan kärlek. Det gör mej ledsen.

På sociala medier finns många goda svar att läsa. Följ t.ex. #childlessnotbychoice på Insta, så borde en del av dem dyka upp. Chasing Creation hade ett bra svar, t.ex. Och The Pleasure Anarchist också - The Pope Weaponized Parenthood. Om du läste och blev sårad och borttappad av påvens uttalande - försök hitta andra röster att ta till dej som motvikt!

Och som motvikt också ett boktips! Eller snarare tre. Sara Lövestams trilogi om Monika, med bestående ofrivillig barnlöshet som huvudtema. Delvis baserad på egen verklighet. Del ett och två finns ren, del tre kommer ut i vår. Har läst de två första under jullovet, och kan verkligen rekommendera! I del 1 finns ännu  försöken med, men den slutar med ett beslut om att vården avslutas. Del 2 handlar om krisen och att försöka hitta vägar vidare. Vem är jag om jag inte får bli mamma? Del 3 - tja, återstår att se. Så bra beskrivet, och mycket man kan känna igen sej i! Processer, tankar, känslor, frågor...

  ”En synopsis är den plan efter vilken man skriver sin historia. … 

Det slår mej … att jag har tappat mitt synopsis. 

Människans berättelse är att hon föds, växer upp, förvärvar kunskaper och ägodelar, får barn, hjälper barnet att växa upp, ser barnet förvärva kunskaper och ägodelar, får barnbarn och dör. Som i alla berättelser kan detaljerna se olika ut, men det är grundhistorien. Alla är införstådda med den. 

Utan narrativ finns vi inte. Jag har sagt det flera gånger i min föreläsningssal, att det är genom reproducerandet av gemensamma myter som mänskligheten kittas samman. Tack vare vår förmåga att koppla ihop, ge liv åt och vidareförmedla skeenden, kan vi begripa vår omvärld och skapa kulturer större än vår omedelbara familj.

Men jag har aldrig riktigt tänkt på vad det betyder för den som inte lever människans berättelse. Mitt synopsis finns inte. Jag vet inte vad som förväntas av den som inte får barn.” 

Första Monikabok; Ljudet av fötter 

Andra Monikabok; Bära och brista 

Tredje Monikabok; Nu levande

Simpukka-styrelsen

Simpukka hade årsmöte igår, och den här gången var jag inte uppställd som kandidat till ordförandeposten. Jag konstatera att nu behöver jag välja att fokusera på andra uppgifter i föreningen. Föreningen valde istället Siru Lehto till ny ordförande för 2022-2023 - stort grattis Siru! Du är just precis en sån ordförande som föreningen behöver! Kunnig, engagerad, empatisk, stark. Mycket bra val!

Mina år som ordförande, och styrelsemedlem innan dess, har gett en fin inblick i föreningens arbete som helhet. De har medfört fina diskussioner inom styrelsen och med arbetstagarna, och ett välfungerande samarbete med enormt kunniga verksamhetsledaren Johanna. Tack till alla styrelsemedlemmar och samtliga anställda för ett jättehärligt samarbete under de här åren!! Ni är absoluta stjärnor!

Under dagen avtackades också Johanna, som går över till annan arbetsplats vid årsskiftet. Det känns rejält ledsamt att bli av med en så fenomenalt bra verksamhetsledare, men ibland är tiden rätt att gå vidare. Och vi får förhoppningsvis en ny bra person att leda föreningen. Mycket på gång just nu - ny ordförande, ny verksamhetsledare och en kommande strategiprocess för kommande fem år.

Själv blir jag kvar i andra roller - som del i SYKE-nätverkets (bestående barnlösas) styrgrupp och som stöd i att upprätthålla och utveckla stöd och innehåll på svenska inom föreningen. För mej känns SYKE numera mest ”hemma”, och det viktigaste för mej är att hitta kamratstödsformer som passar för oss i den gruppen - i de olika skedena av ett bestående barnlöst liv. (Rätt mycket olika saker det.)

TACK till alla er i Simpukka för det fina jobb ni gör! Arbetstagare och frivilliga. Siru för att du tar över pinnen! Och Johanna för det alldeles enorma och underbara arbete du gjort för föreningen! Det kan inte nog understrykas hur mycket det är. Och tack för örhängena!

The Next Happy

Det är igen länge sen jag skrivit. För att livet mest är annat...

Tidigare i år (och kanske ren ifjol) skrev jag en rad inlägg med olika synvinklar på sorg. Och jag har tänkt skriva några kring glädje också, som motvikt. Men... Vet inte om jag har så stort behov längre. Eller lust.

Båda de känslorna har förstås funnits med längs med åren också, i olika form. Växlat periodvis, ibland funnits samtidigt. För att livet är sånt. Ofta både och på samma gång, sammanväxta på många olika sätt. 

På senaste tid har jag mest funderat på hur livet kan bli vackert, glatt och meningsfullt också utan barn. Hur det är viktigt att också det får synas. Både åt dem som just hamnat här, och för folk runtom oss. Och nej - det är inte direkt enkelt eller möjligt för en som nyss landat i en permanent ofrivillig barnlöshet att se och ta in att det livet också är bra. Men det är ändå viktigt att de berättelserna finns.

Omgivningen kanske lite mer tudelat - för vi får höra å ena sidan att ”men du har det ju så bra, njut nu av...” (vilket man inte direkt vill få som kommentar, för att det åsidosätter sorgen) - och å andra sidan så uppmanas vi att inte ge upp och ännu försöka (något som signalerar att det liv vi finns i inte duger). Så både budskapet om sorgen och budskapet om glädjen behövs i det sammanhanget.

Oberoende vem mottagaren är (och också för sej själv) behöver ju båda få finnas och få rum, erkänsla. Och livet kan vara båda. Idag har jag en sån dag när känslan är moll och orken inte riktigt sku finnas. En där ekot av tanken ”jag undrar vem du hade varit” finns i mitt hjärta. Men i stort så har mitt liv mycket glädje och mening numera. Mest. Och det är ett skönt ställe att finnas på. Just nu.

Jag tycker det är väldigt viktigt att ge rum för berättelsen att livet är bra också så här. Att också en story som slutar utan barn kan ses som ett lyckligt ”slut”. För att livet hittar andra vägar, för att jag står också efter det. För att också glädjen, meningsfullheten och värdet hittar in, efter en så tung väg som den. Den storyn berätta jag i Yle för ett tag sen, i inlägget Alla historier har inte ett lyckligt slut.

Lite motsägelsefull rubrik förresten där, inser jag nu när jag ser min text och rubriken såhär tillsammans. Men det är ju så vi ser den historiens lyckliga slut... En barnlängtan som blir uppfylld, det är storyn vi vill höra. Storyn vi vill uppnå - helt klart. Men när den bara inte får uppfyllas är det andra vägar som gäller - och att hitta till att även de vägarna är goda, meningsfulla, värdefulla och lyckade. 

Som tips så finns det ett par böcker (minst) kring det här temat - glädje efter barnlöshet. Lesley Pyne har skrivit boken Finding joy beyond childlessness, med specifikt bestående barnlöshet som tema. Och Tracey Cleantis har skrivit boken The Next Happy. Den har inte enbart barnlöshet som fokus, utan kriser överlag. Men Cleantis själv är bestående barnlös, och boken är överlag verkligen bra!

Överlag så handlar det ju inte om att ”komma över” och ”gå vidare från” - utan om att hitta sätt att ta med sin kris och sin sorg som en del av sitt varande. En sak som finns, som påverkar - men som är en sak. Och som med tiden, småningom, också ger rum för allt mer annat. För att vi själva växer runt det (kolla tanken growing around grief). Så att vi sen är och har också allt möjligt annat.

Som jag konstaterat många gånger - jag är numera främst allt möjligt annat än barnlös. Den aspekten finns med, men bara som en aspekt. Allt annat har fått mer rum vid sidan om. Och det är skönt. Visst saknar jag ibland barnet, känner av tomrummet. Men sen är jag också däremellan glad åt friheten. The Next Happy är en massa olika saker som mitt liv ger mej möjlighet till.

Och det känns riktigt, riktigt bra!

World Childless Week 2021

Den här veckan har det varit World Childless Week. Fullspäckat med texter, sånger, dikter, webinarier od hela veckan. Lite väl mycket, kände jag. Har läst texterna, vissa bara snabbt skummat. Stannat där jag fastnat för nåt. Inte haft tid och ork att ta itu med webinarierna - de är så långa. Men verkligt fint att allt det här finns, för den som behöver det... För den som behöver se att vi är många som berörs av temat.

Skrev själv en text till temat Leaving a Legacy - It’s Enough that I Am. Kring utvecklingen från att ha svårt med tanken på vad som blir kvar efter mej, till att nu kunna känna att det viktigaste är det jag sprider runt mej medan jag är här. I form av bemötande, värderingar... Hitta sen samma tanke i en text av Sikhumbuzo Dube - Legacy Living (istället för Leaving). Jag kan leva mitt ”arv” - sprida det nu när jag är här.

Och tänker här då inte på saker, utan på identitet. På hur den jag är syns och finns. Lever efter, finns i minnen, var tanken tidigare. Men nu känner jag mera att den biten inte är så viktig - utan just att visa på den jag är här och nu... Leva mitt Legacy - vara den jag är (så gott jag kan och vet hur), så att mina värderingar och mitt varande syns i det jag är och gör. Och kanske den vägen har nån liten påverkan runtom mej.

En annan tanke jag fastna för var termen Pivot Day - som ett tanke om att ge steg över till bestående barnlöshet legitimitet och erkänsla. Pivot kan översättas med svänga, kanske i det här sammanhanget också skifte, förändring. För många är kanske inte skiftet just en viss dag, utan mer gradvis, men det kunde ändå vara bra att ge erkänsla åt det stora i övergången - ”fira” den lite på nåt sätt varje år.

Idag är temat Moving on, att gå vidare. Vidare med, inte kommit över - men ändå så att efter process (vilken den än varit) och sorg (m.fl känslor) kommer det en tid när annat liv tar mer plats, och sorgen och saknaden är mindre närvarande, mindre kraftig. När man är allt möjligt annat än barnlös, i första hand. När livet är liv - mitt liv - och det också är bra. När barnlös kan kännas mera som barnfri (efter infertilitet).

Andra frågor får ta allt mer rum, och barnlösheten är - inte nu direkt insignifikant - men inte heller direkt något fokus. Livet löper på, med alla andra saker som ingår i det. Rätt många av dem utan nå som helst koppling till min barnlöshet, vare sej konkret eller känslomässigt. Förutom när det sen ibland dyker upp och sticker till. Som en sån här vecka när det varit så mycket fokus på det. Bra, visst, men också rätt tungt. 

Får ofta frågan varför jag då fortsätter prata om det, jobba på det... Och jag tycker ibland också själv jag borde ”pensionera mej” från barnlöshetsfrågorna. Men så länge det finns ett så stort behov av stöd som det finns, och så få som organiserar det, så försöker jag orka fortsätta. Det finns behov av stöd för barnlösa, och behov av större förståelse i omgivningen. För tyvärr möter många av oss på massa ignorans.

Och inte är jag heller totalt ur stödbehovet själv. Barnlösheten kommer att följa med mej genom livet. I perioder bara i bakgrunden, i perioder med mer känslomässig påverkan. Ett kommande skede jag antar att kan kännas mer (hur vet jag inte) är när tiden rent fysiskt faktiskt tar helt slut (menopaus). Ett jag vet att troligen kommer att vara tungt är barnbarnlöshetsfasen. Så nej - det är inte ”over and done with”.

Men for now är jag diverse allt möjligt annat, och barnlösheten en mindre synlig del i livet.

Lumoan - lyskraft (och kläder)

För några veckor sen hade jag äran att bli utvald till en fotosession med finska klädmärket Lumoan, efter att ha svarat på ett upprop dom hade på Instagram. Jag tänker att barnlösheten hade ett finger med i spelet...

Lumoan betyder jag lyser. Kan också översättas jag förtrollar. Eller strålar. Lumoan skriver själva att namnet kom till för att påminna om att alla kan lumoaa - lysa, stråla, förtrolla... - just som den unika, fina, lysande person de är.

I mitt svar på deras förfrågan skrev jag om hur jag gillar deras kläder (har en hel rad i skåpet), och deras bränd. Och också om hur min ofrivilliga barnlöshet tog ifrån mej känslan av värde, mening och lyskraft ett tag, och att jag därför starkt gillar budskap som lyfter upp allas inneboende strålkraft - för att vi är så många som kan behöva påminnas om det, av olika orsaker. Tackar den meningen för att jag blev utvald!

Jag tror rätt få av oss har känslan av egen lyskraft som nåt som självklart alltid finns där. De flesta av oss behöver av olika orsaker påminnas om det, eller tappar totalt bort det för längre eller kortare tid. Och det är verkligen synd!

Minä lumoan, sinä lumoat - jag lyser, du lyser. Också när vi tappar den insikten och känslan, och kanske lyskraften i sej själv för ett tag, så finns den nog där nånstans inuti i alla fall. Alla har vi värde, mening och ljus.

Och fotosessionen var jätterolig, och stärkande. Gillar bilderna med!

Aftermath efter morsdag

Ta in känslorna, hette det på söndag... Och den processen tar nog lite tid. Fokus på barnlösheten (och på moderskap på söndag) drar nog upp väldigt många känslor.

Jag var medveten om det, och har som tur är mycket ledigt den här veckan. Och mestadels har det faktiskt varit fokus på egentid, lugn, frihet, glädje. Härligt väder, en gräsmatta full av blommor, fågelsång, humlor och fjärilar, gröna blad. Jag har njutit alldeles enormt av det!

Och sen finns tomrummet där också. Morsdagen synliggör det jag själv inte får uppleva, och det finns med i känslorna nu efteråt. Under skogspromenaden dök det upp en inre bild av ett barn som sprang före mej på stigen. Ekot av ett rop i tankarna - titta mamma. Ett rop som aldrig kommer att riktas till mej. Och den inre föreställningen stanna mej i mina steg, och fick tårarna att stiga upp i ögonvrån, hjärtat att krampa. Så visst finns saknaden kvar där, fast livet också är väldigt bra. Ibland finns det som kunde varit med i tankarna.

Och båda kan vara sant, och finnas samtidigt - att livet är bra, och att det också finns saknad. Man kan ha ”gått vidare”, och ändå också sörja det som aldrig kom. Drömmen om ett barn är nåt enormt stort och viktigt, så att den ouppfyllda drömmen lever med är inte konstigt. Att saknaden ibland tar över en stund visar bara hur mycket den drömmen betydde. Saknar dej, vem du än hade varit. Du betydde väldigt mycket för mej.