Okej - måst berätta om ett konstverk

Av alla berörande, träffande och beskrivande konstverk igår är det främst ett som kröp in under skinnet och blev och snurra i huvudet. Ett timglas. Sirligt och vackert. Av nappflaskor. Med sanden i botten. Tiden runnit ut. Man fick svänga på det nog, sakta och försiktigt. Men det gjorde inte jag, för sanden i botten kändes liksom mest sanningsenligt. Mest i enlighet med min sits. Tiden tog slut, inget händer mer. Sanden har runnit, stannat där den är, och så lever jag med det. Det kändes väldigt starkt, som bild. På nåt sätt så enormt vemodigt.