Snipp, snapp, snut... Sen pituinen se

... heter en utställning med barnlöshetstema som just nu finns på Galleria Lapinlahti, fram till söndag. Har tänkt gå tidigare ren, men idag fick jag mej dit. Såg inte på klockan när jag gick in. Inte när jag kom ut heller för den delen. Men en god stund vandra jag runt där och kände in både helheten och enskilda delar... För den som själv är i liknande sits var det en berörande och stark berättelse med hög igenkänningsfaktor... Om att vänta, längta, sakna och sörja. Månad efter månad, år efter år. Och ändå inte. Om storken som inte får med sitt bylte ända fram. Om drömmarna som finns med där nånstans, men aldrig får bli annat än drömmar. Om tiden som runnit ut, händerna som är tomma trots all längtan. I starkt form- och bildspråk. Stod nog där med tårar som nästan svämma över. Och smälter antagligen upplevelsen ett bra tag ännu. Det gick rakt in, och var en stark påminnelse. Men mest fin. För att det är fint att känna igen sej. Och för att det är såå härligt att de kan sätta så tydlig form på allt det som barnlösheten kan vara. Verkligen en tydlig berättelse, tyckte jag! Och de berättelserna behövs. De behöver vara synliga och tydliga och beröra. Så tack för det konstnärerna Maja och Hans-Peter, som så innerligt och öppet har delat sin berättelse!

Konstnärerna skriver i informationen om utställningen att deras tid för familjebildning är över - många drömmar raserade. ”Tankar, fantasier och framtidsvisioner som länge varit intensivt närvarande i vår vardag får vi nu försöka lämna bort.” Genom arbetet med de här konstverken har de bearbetat sorgen, sett på sin situation, för att via det komma vidare och se möjligheter till annat sedan. ”Konsten att lära sig avstå hade dock varit enklare att erfara genom mindre viktiga händelser.”, kommenterar de. ”För oss var barnlösheten inte ett val, och detta är ett område laddat med många känslor och tankar som det tar tid att behandla och finna acceptans för. Barnlösheten blev till en sorg som kommer att vara följeslagare livet igenom.” De kommenterar också att de berättelser som syns är de där barnet till slut får komma, för ”omgivningen är nog trots allt mer intresserad av de historier som efter misslyckanden och ändlösa försök trots allt lyckades och sagan fick ett lyckligt slut?”.

Lyfter upp det för att jag själv känner lika. De historier som slutar utan barn syns alltför sällan, och det i sin tur ger en snedvriden bild av vad barnlöshet är och hur processerna ”alltid” slutar. Många har bild av att fertilitetsvård och adoption etc. är processer som rätt självklart slutar i att man har barn, men tyvärr är det ju nog inte så. Att också de slutgiltigt barnlösa berättar sin historia är därför väldigt viktigt. En såhär starkt berättad historia med konstens medel är jättefin - och har förhoppningsvis gett många en bild av de känslor och processer som barnlösheten handlar om. Och också gett andra barnlösa en liten stund av igenkänning och gemenskap... Det är en tung sak att dela, men det var ett fint språk att ta in det på. Och ett ack så tydligt budskap om alla tankarna, drömmarna och känslorna...

Och jag sku egentligen så gärna vilja sätta ord på de olika konstverken och vad de sa mej, men det sku vara en alltför futtig representation av det de berätta och det de var - så jag väljer att låta bli. Jag tror inte ens jag sku finna ord för att beskriva dem. Inte heller är det meningen, tänker jag. Konst är oftast sitt rätta jag just i den formen, och då har jag ju inte rätt att gå och beskriva den, hur mycket jag än sku vilja kunna uttrycka det på nåt sätt åt er. Gå och se!, säger jag istället.