Lite av det som kunde ha varit sprang förbi mej i klädbutiken häromdagen. Två jämnåriga tjejer (var för sej nog, men tätt efter varandra), från samma årskurs som jag i skolan - båda två med två döttrar i släptåg... Skolåldersflickor. Och det man kunde ha fått, det som kunde ha varit - det blir så tydligt när det är jämnåriga typer. Sådana man känner. Kändes verkligt vemodigt. Sen börja ena syskonparet härja runt lite, så då kändes det helt skönt att få gå runt i lugn och ro. Men vemodet är nog där än. Vad jag kunde ha fått känns extra tydligt.
På nåt sätt är det så svårt att förstå allt detdär... Perspektivet att jag kunde ha stora barn, flera barn. Men det är ju så. Hade jag börjat vid 20 hade jag haft tonåringar nu. Och allting därifrån till småbarn. Allt det som kunde ha varit... Och inget av det fick jag uppleva. Det är på nåt sätt så ofattbart och ogripbart, och det perspektivet blir ändå så tydligt i mötet med bekanta/vänner med barn, och då får jag brottas lite med alla om och men ett tag...
Och vad det sen är med värmen och våren? Syns det extra tydligt bara då? Men igår på promenaden gick det förbi åtminstone 10 (om inte fler) gravidmagar. Och också en hel del barnvagnar. Suck... Många små stick i hjärtat. Många suckar och sorgsna tankar. Undrar ibland om det syns, på blicken och minen...? Men sådär är det. Sånt kommer man ju inte ifrån. Och syns reaktionen så syns den. Det bjuder jag på isåfall. Och det får folk tåla. Förståelsen är väl nog antagligen tillräckligt stor för att folk ska ana sej till varför...
Undrar om jag nånsin kommer ifrån de stundvisa funderingarna på det som kunde ha...?
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar