Barnlängtan - som ett sänke i vatten

”Men så fort som barnet kom upp i knät, lyste det om dem, 
och hon längtade efter detta ljus av hela sitt hjärta.”

”Längtan efter ett barn drog ner henne som ett sänke i vatten.”

En till i den långa räckan av böcker där barnlöshet inte syns utanpå, men dyker upp ändå. Som vanligt lite ställd och förundrad när jag igen en gång ställs inför det. Vah - här också!? Samtidigt glad över att det är ett tema som finns med, som syns, som uppmärksammas.

Dessutom en träffande bild detdär andra; drog ner som ett sänke i vatten. För nog stämmer det överens med känslan hos den ofrivilligt barnlösa, att längtan och sorgen drar en under ytan, gång på gång på gång. Som en tyngd, ett sänke, som envisas med att dra ner en.

Utan längtan ingen sorg (över den saken). Ibland önskar jag att man kunde bara bestämma sej för att vara frivilligt barnlös istället. Men känslorna, önskan och längtan kan man ju inget åt, och med dem kommer sorgen och saknaden, när barnlängtan inte har fått uppfyllas. Så tyvärr får jag ju finna mej i att längtan ibland dyker upp och fungerar som sänke och drar ner mej under ytan, ner i sorgen och saknaden efter barnet som inte fick komma.

Fast rent konkret är det numera inte så mycket ”längtan efter” utan snarare ”sorg över”. Längtan handlar för mej mer om något uppnåeligt på nåt sätt. (Kanske är bara den egna mentala bilden.) Saknad jo. Sorg över barnet som inte kom. Och visst längtar jag ju också efter att få del i det som andra har fått uppleva - graviditet, ett eget barn, barnfamiljsvardag. Men ändå känns det som att längtan är lite fel ord, när det inte mera handlar om en konkret strävan. Så jag identifierar mej mer med orden saknad och sorg än med ordet längtan. Kan oberoende se hur den tidigare längtan och nuvarande saknad ju mycket väl kan liknas vid detdär sänket. Eller vågen, som sköljer över och drar ner en under ytan. Starka krafter.