Blev en total meltdown sen igår kväll

Av ett kvardröjande vemod blev det en total krasch sen igår. Gravidmagarna på jobbmötet väckte liv i den egna saknaden - och sen var tårflödet ett faktum... Vet inte när jag gråtit så fruktansvärt senast. (Men det har jag ju nog, otaliga gånger under denhär processen.) Och igen en gång fick jag ställa mej inför frågan hur någon som inte ens funnits kan lämna ett så enormt tomrum. Och hur saknaden efter hen kan göra så infernaliskt ont.