Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
söndag 9 maj 2021
En summering av veckan
lördag 8 maj 2021
Dag med måånga känslor
Lapsettomien lauantai - de barnlösas dag. (Eller, lördag, direkt översatt, men det funkkar inte helt bra språkligt på svenska.) Tror det är sjunde året jag uppmärksammar den dagen. Är medveten om att den existerar. Och det är en dag som man inte vet om man kan säga att man firar, men... Uppmärksamma känns nog bättre än fira.
De barnlösas dag finns för att påminna om att barn inte är någon självklarhet. Att alla inte får bli föräldrar, trots önskan, längtan och olika försök. Och att det är en situation som ger upphov i stor sorg och saknad, och för de flesta är en enorm bergochdalbana av känslor och tankar. Att ofrivilligt se sej vara (och förbli) barnlös är oftast enormt tungt.
Med tiden kan sen också ett liv utan barn vara ett rikt och fint liv. När den värsta sorgen lagt sej. En barnlös person, hens liv, har precis lika mycket värde som andras - och också hen är värd respekt och jämlikhet. Som vi såg från Simpukkas enkät är det långt ifrån alltid så idag. Så det finns mycket att jobba på, på många olika fronter.
Idag på de barnlösas dag så vill jag säga till dej som själv är barnlös - du är inte ensam. Du har rätt till dina känslor, till din sorg och saknad. Men också du, och ditt liv, är värdefullt och fyllt av mening. Och till dej som möter barnlösa - undvik kommentarer och råd. Finns där, lyssna, visa empati och ge möjlighet att prata om den andra vill.
En stor kram åt er alla på lapsettomien lauantai!
torsdag 6 maj 2021
Diskriminering i arbetslivet
Simpukka utförde en enkät kring diskriminering i arbetslivet som ofrivilligt barnlösa ställs inför. En tredjedel av alla respondenter upplevde att de mött diskriminering pga barnlösheten.
En vanlig form av diskriminering gäller fördelning av semestrar och arbetsturer. Arbetstagare utan barn upplevs kunna jobba alla helger och långa skift, och har mer sällan möjlighet att välja sin semestertid, då folk med barn och deras ledigheter prioriteras i de här sammanhangen.
Också vid rekryteringar har flera upplevt orättvist bemötande. Om man berättat om fertilitetsvård kan en eventuell arbetsmöjlighet eller befordran gå en förbi, och flera har fått höra att ens kunskap inte räcker, då man inte har erfarenheten av att ha egna barn och uppfostra dem.
Också sjukfrånvaro är en fråga där förfaringssätt är väldigt olika. Ofta räknas inte fertilitetsvård eller olika sjukdoms- eller smärttillstånd som den kan orsaka som giltig grund till betald frånvaro, medan sjukdom eller smärta i sej nog ger rätt till betald sjukfrånvaro.
Här bara några. Rapporten som Simpukka sammanställt kring detta är skrämmande lång. Svaren var också rätt hårresande till många delar. Och från juristsynvinkel konstateras att åtminstone inte arbetsmöjligheter bör påverkas av barnlösheten. Finns att göra alltså...
tisdag 4 maj 2021
Barnlöshetens omgång två
Idag var temat för kvällens föreläsning barnbarnlöshet. Ren igår kom en video med titeln I barnlöshetens omgång två - en barnbarnlös’ berättelse. Silja berättar om sin bakgrund, och om hur det känns då saknaden aktiveras på nytt när vänner får barnbarn, och man själv är utanför en gång till. På finska.
Föreläsningen med psykolog och psykoterapeut Riikka Aro tog upp liknande teman. Sorgen som dyker upp på nytt, och nya känslor av utanförskap, saknad, tomhet, avundsjuka... Och också oron över framtiden och eventuell ensamhet, utsatthet om ingen finns som kan se till att man har det bra.
Tankar om arv och efterföljare kom också upp. Inte så mycket i bemärkelsen saker, arvegods, utan mera i immateriella ting. Vem minns mej sen, vem bär och känner min berättelse, till vem kan jag föra över saker jag kan, minns, sparat...? Framför allt det inre, det man är, som inte får fortsätta.
Barnbarnlöshet är också, i dagens läge nästan ännu mer än barnlöshet, väldigt oförstådd som sorg. Ingen tänker på att det fenomenet finns, barnbarn är nåt man pratar om i tid och otid, och om folk vet om att nån är barnlös kanske man anser att hen nu vid dethär laget väl är okej med den saken.
Därmed är en sak som verkligen borde få ventileras, bearbetas, pratas om något som man snarare tiger ihjäl... Det är svårt att säga åt en vän eller bekant som strålande berättar om barnbarnen att det är tungt att höra då man själv aldrig får uppleva det. Ändå sku det vara viktigt att få dela känslan.
För en av de saker som hjälper med att ”bli du med” känslorna är att uttrycka dem. Där går olika former förstås - skriva, måla, rita, dansa, sjunga - men också berätta. Och i samtalen, berättandet åt nån annan, kan du i bästa fall få känslorna sedda, hörda och förstådda. Och det helar alldeles enormt.
I barnlöshetens omgång två finns alltså väldigt många av samma känslor som i att se sej fortsätta livet utan barn. Säkert med lite andra nyanser nog, men ändå i mångt de samma. Däremellan har de kanske varit mer i skymundan - där, men lite lugnare - men med en ny roll man aldrig får aktiveras de igen.
Föreläsningen (på finska) finns på Simpukkas kanaler ett par veckor (strax).
måndag 3 maj 2021
På spaning efter nya stigar
fredag 9 april 2021
Ljusare toner i diskussionen
Hade en intressant diskussion under Childless Collective Summit, som jag sen blev och fundera på... En av deltagarna fällde en kommentar om att det då hon senast var aktiv, för ca 10 år sen, var väldigt mycket fokus på sorgen. På hur tungt och ledsamt det är att vara barnlös. Men att det nu är allt möjligt annat också. Fokus också på sånt som är bra ändå. På att hitta annat innehåll och annan mening.
Och jag tänkte sen att det antagligen handlar om att sorgen har fått rum. Den har fått erkänsla. Och då kan vi bearbeta den, och ge rum för annat. För 10 år sen, när Jody Day starta det som idag är Gateway Women, fanns inga grupper, personer, plattformar osv som gav synlighet och samhörighet åt sorgen. Den fanns bara hos alla de ofrivilligt barnlösa som bar på den. Ofta bara i tysthet, ensamma.
Sen när den fick ett rum, kunde erkännas och synas, pratas om - då kunde vi också släppa den lite. Visst, den finns nog med där ännu - men också annat ryms... Så det som för 10 år sen behövdes som erkänsla för den stora sorg barnlöshet kan vara kan nu också innehålla annat. Också nya vägar, andra relationer, mening i diverse livsinnehåll. Och mycket social kontakt, samhörighet, kamratstöd med andra barnlösa.
Sen får vi inte glömma att det kommer nya deltagare in i våra cirklar. Personer som är nya för tanken om ett liv som bestående barnlösa. Som kanske glidit in i det långsamt, eller har tvingats se sej kraschlanda där. Och för dem behövs fortfarande rum för sorgen. Erkänslan för hur enorm den är. Just då enbart det. Så nätverken behöver förstås fortsätta jobba med krisen och sorgen också. Fortsätta ge dem rum.
Men det är fint att vi också kan lyfta fram allt det goda som finns också i ett permanent barnlöst liv. Krisen och sorgen till trots (och kanske lite tack vare, ibland) är också våra liv vackra, meningsfulla, värdefulla. Vi glömmer lätt bort det, och fastnar ibland i tomheten - men visst finns också allt det andra, allt det fina och innehållsrika. Lite annorlunda än vi tänkt, men bra och meningsfullt ändå.








