Sorgen, den kommer & går

En vecka har gått... För en vecka sen var jag ännu gravid. Trodde jag... (För två veckor sen var jag det på riktigt.) Sen blev jag barnlös igen. Fast jag visste att det ju kunde hända kom det ändå som en chock. Och sorgen, den kommer och går... I torsdags, när beskedet kom, rann tårarna hela kvällen - från den sekund läkarn uttala orden "det är nog tomt". Stundvis stilla, stundvis hjärtskärande, krampaktigt. Och de stunderna kommer och går. Emellanåt står jag på benen, känner att jag överlever. Mestadels, förvånansvärt nog. Fast också då finns förstås den stillsamma sorgen med, alltid, om den än ibland är mera i bakgrunden.

Emellanåt griper sorgen ett kraftigare tag igen. Igår kväll var full av såna stunder. Och de stunderna kommer säkert att komma, igen och igen. Jag är förberedd på det. Och jag vet att jag självklart behöver ge mej tid och rum att sörja det som borde ha varit men inte fick bli... Saknar dej!! Allt det spirande vackra livet därute i våren gör mej vemodig. Varför där när du inte fick...? Livets mysterier, ibland bär det och ibland inte. Och hur jag än hoppas kan jag inte ändå påverka... Just nu känner jag att jag klarar av att acceptera att det gick såhär, fast jag inte förstår ens själv hur jag kan göra det!?! Men det hjälper mej att orka.

Jag är innerligt, innerligt ledsen, men jag kan inget annat än resignera inför det faktum att du for. Du finns inte mera. Från ena sekunden till den andra - borta. Saknar dej för alltid.

Någon fanns, växte och kändes.

Och sen fanns hen mitt i allt inte.

Fysiskt ännu där, men ändå borta.

Och lämnade ett tomrum kvar i mej.

En sorg och saknad, alltid närvarande.

Att tvingas ge upp dej är väldigt tungt.

Drömmen var stark ren några veckor.

Glädjen att få bära dej var jättestor.

I mina armar får du aldrig vara.

I mitt hjärta ändå alltid kvar.