Idag är det allhelgona, och så smått börjar mängden av ljus på gravgården nu synas på avstånd i skymningen. Jag har ett ljus jag ska gå och tända där lite senare, för en liten kille jag hade förmånen att känna ett tag, och som jag ofta tänker på med saknad och värme. Mina mor- och farföräldrar har också varit i tankarna, med samma saknad och värme.
Men sen tänder jag nog också mina ljus, och skickar mina tankar, till dem som inte riktigt räknas. De som inte kom. Sorgen över försöken som slutade i missfall eller ”bara” negativt besked - den sorgen är ofta svår för andra att förstå. Att man kan sakna någon som aldrig funnits, sörja någon som aldrig ens blev till, eller vars liv stranda ren under de allra första veckorna. Men det är också en verklig sorg, en påtaglig saknad. Så - som tidigare år - tänder jag ljus även för dem. Inte lika stark saknad nu mera, men visst finns den där.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar