Jag får ju bara skylla mej själv

Funderingarna efter gårdagens känsla av ”ensam utan” fortsatt med tanken ”du får ju skylla dej själv”. Det var vad min hjärna sa mej när jag gått och lagt mej igår kväll. Sluta känna dej utanför bitch - sku du ha fortsatt försöka så kanske du själv hade varit där... Så jo, jag får ju nog skylla mej själv. Ingen trevlig tanke det heller, och det gör mej också rätt så nedstämd, fast det i sej ju nog helt enkelt är rätt. Jag får ju skylla mej själv, när jag genom att välja att avsluta vården ju också har svängt ryggen åt den eventuella möjligheten att jag skulle få uppleva graviditeten och föräldraskapet jag med. Så, det hjälper ju inte att gnälla.