En annan sak som ännu svider

Okej, det blir lite väl många inlägg just nu liksom... Jag hade nog inte planerat att skriva varje dag denna vecka eller nåt sånt, men det har nu lite blivit så bara. Många saker jag reflekterar över just nu, och så har det ju hänt en del... Ibland så. Don’t get used to it...

Men med tanke på julsångs-funderingarna igår så ville jag ”erkänna” en annan sak (eller, kanske snarare en klunga av grejer) som nog ännu påverkar, fast jag egentligen inte alls vill... Babybilder, babynyheter, gravidmagar... Konstigt nog mera på bild än i verkligheten. Kanske bara för att man kan reagera på en bild, när typen inte står mittemot en...? Vet inte. I riktiga livet ger en gravidmage mej en lite sjunkande känsla i maggropen, och jag drar ett djupare andetag. En baby får ett vemodigt leende. På bild, via sociala medier, är den första reaktionen ofta en intern svordom av nåt slag. Ett ”nå just så...!”. Och det betyder ju inte att jag inte är glad för den andra, eller inte tycker typen på bilden är söt. Jag unnar absolut alla den glädjen, och uppskattar sötheten. Men den inre känslan är ofta först ett styng av avund. Inget jag är speciellt stolt och glad över själv, men den reaktionen finns nu bara där, och jag måst ge mej själv det. Det hör till paketet just nu, och det är inget jag är ensam om. Jag sku nog aldrig säga åt nån att ”nå f*ck, du också...”, verkligen inte, och jag menar det inte heller. Men den tanken finns i mitt huvud en stund, och bitterheten och avundsjukan är en liten del av känslorna som finns med när jag ser bilden eller läser babynyheten. Sorry... No offence!! Tyvärr är det bara så. Inte hela tiden heller, tur nog. Och både i minskande mängd och med minskande intensitet. Men dom reaktionerna finns kvar och jag tror nog att dom hör till dom reaktioner jag i nån mån kommer att få dras med livet ut. Stora drömmar som inte får bli till lämnar ju trots allt efter sej ett stort tomrum... Och andras tomrums-utfyllnad får det egna tomrummet att synas och kännas så mycket mer, för stunden. Och det svider nog lite.

Och antagligen upprepar jag mej lite här nu. En del av detta har jag nog skrivit om, kanske t.o.m. i flera repriser. Men denhär känslan har lite oftare än vanligt haft orsak att ploppa upp nu de senaste veckorna, och så kommer ju säsongen för julkort med söta småtomtar snart.