Julsånger... Inte lätt nu heller...

Andas in - andas ut...

Julsånger... En del av dom har en förmåga att krypa in under huden på en, och träffa rakt i hjärta och maggrop. Vi börja öva såna i kören jag sjunger i igår. Och jag var inte förberedd på att de sku vara så kraftiga i år igen. Samma sjunkande saknadskänsla som senast. Alla år, sen jag börja försöka. Var likadant nu igen, fast ”projektet” är nedlagt. Att sjunga om det välsignade och vackra i ett barn som är fött, det känns ledsamt. Riktigt, riktigt ledsamt... Att ens lite titta på allt det vackra man inte får själv. Även om det i detta fall handlar om en helt annan story, av en helt annan kaliber, så handlar det också, och framför allt, om att ett litet barn föds. I vackra, poetiska ordalag och med fina melodier. Det känns. Tydligen i år igen. Kanske alltid. Troligen, i nån mån. Nånstans sitter nog saknaden i.

Känns helt idiotiskt på nåt sätt att ens uttala att man kopplar till sej själv och sin lilla futtiga verklighet när det man sjunger om ändå är en story av helt andra mått och med helt annan spridning. Även om jag inte direkt är troende. Ändå tycker jag det är lite fånigt, på nåt sätt. Varför kopplar jag till just mej, när det sångerna vill berätta om är nåt helt annat, och nåt mycket större. Ändå är det väl så vi fungerar... Vi känner och reagerar utgående från oss själva. Och jag tror att vi ska ha rätt att göra det. (Vad vi sen gör av det är en annan sak.) Men även om jag inser min rätt att reagera och känna så har jag svårt att kommentera åt nån annan att det är så det känns. För en del av mej säger att man borde inte vara såhär ”självisk”, tänka så ur egen synvinkel. Och en del av mej tycker att jag ju borde vara över detdär nu. Tydligen inte. Och jag förstår nog att det inte är så, och inte heller ska behöva vara så. Ändå känns det nog en aning tungt. Framför allt när jag nu då har hela julen på kommande, med en hel del såna sånger. Suck. Ibland sku man inte orka känna.

Och, helt utanför min egen lilla bubbla, så känns också dethär med att prisa och tacka för ett barn som kom till världen så olustigt, sorgligt och knepigt efter det ofattbara våldsdådet häromdagen, och allt som händer i världen överallt. Jag vet inte hur jag ska tackla det just nu. Alldeles för olika världar för mina tankeprocesser. Jag får inte ihop det. Titta upp mot stjärnorna under kvällen igår, med arga tårar över att saker kan vara så hemska ibland. Och där sitter vi och sjunger vackra sånger om det fina världen fick, för att rädda den.

Jag får inte ihop det.