Att bli ”ensam kvar utan barn”

Helknäpp rubrik egentligen, jag vet... Och samtidigt så finns den känslan i mej just nu. Ensam utan. I en tidigare grupp med andra ofrivilligt barnlösa där jag deltog för några år sen är jag nu den enda som förblev barnlös. En graviditetsnyhet som jag precis nyss läste meddela mej det, och sände iväg mej ner i den känslan. Den enda som inte fick... Och det betyder inte att jag missunnar dem det, eller inte är glad för deras skull! Det har jag försökt påpeka i tidigare liknande situationer också, så tror ni vet det, men vill ändå - för säkerhets skull - poängtera det igen. Jag är egentligen inte alls upprörd över att de får barn, även om reaktionen är negativt laddad. Negativa laddningen beror bara på att nyheten påminner om den egna saknaden och tomheten. Ei ole minusta pois, heter det. Nej, absolut inte. Och jag är nog innerligt glad för dem, speciellt då deras resa inte heller har varit lätt. Men det ger en liten knuff ner i saknaden igen. Framför allt som det nu betydde en skillnad mellan att ha en ödeskamrat i gruppen och att vara enda som inte fick uppleva det. Som tur är har jag ändå andra, ur andra grupper eller andra sammanhang, som befinner sej i samma situation som jag. Så jag är ju verkligen inte den enda som blev kvar utan barn. Men i denhär gruppen är jag det. Och trots att den gruppen inte egentligen haft nåt med varandra att göra på ett bra tag så påverkar det tydligen ändå. Suck. Som jag skrev här rätt nyligen så är det ju inte en reaktion jag är speciellt stolt över, men jag accepterar att den just nu finns, mellan varven. Bergochdalbanan fortsätter också i detta läge, men på andra sätt. Och lugnare, tur nog. Men ibland känner man sej lite som en bitter bitch, och det är nog inte helt trevligt...