Barnlöshetssymboler

Blir ett nutidsinlägg idag... Har varit tal om barnlöshetssymboler på Simpukkas facebook-sida, instagram och slutna grupper. Det hela började med en bild på ett vackert smycke, och blev upprop om att dela bilder på smycken, tatueringar och föremål som symboliserar barnlösheten. Fertilitetsprocessen också, förstås. Två sidor av samma mynt för en del, andra har bara ena...

Själv dela jag bilden på en liten sköldpadda som står på mitt soffbord. På ryggen på den står det "One day at a time". En dag i taget. Jag fick den ungefär i den vevan som jag inledde vårdprocesserna, med just de sakerna i åtanke hos givaren, så den har gett mej tröst och varit en viss förankring under tiden jag försökt, blivit besviken, varit otålig, kämpat vidare. Har hållit den i handen många gånger.

När jag sett på bilderna som andra delat grips jag av alla möjliga känslor. Det är vackra symboler, fulla av mening. Mest för den vars smycke/tatuering/sak det är, men också för oss andra som är i samma situation. De talar om saknad, hopp, längtan, vemod, sorg, beslutsamhet, med mycket mera... Vadsomhelst kan vara symbol för barnlöshet och fertilitetsvård, det handlar bara om vad vi läser in.

Blev själv sugen på att ha ett smycke för att symbolisera den ofrivilliga barnlösheten, strävan efter att  få ta emot barnet. Finns kanske inte exakt vad jag ser framför mej, men ska spana lite. Och om det är omöjligt att hitta kanske låta göra... Ser framför mej en snäcka, dendär spiralformade som också är Simpukkas symbol, i olika nyanser av vaddetnukundevara för material, med ett hjärta i mitten.

Barnlöshet och strävan efter barn är en enorm sak. Känslomässigt väldigt betungande, omtumlande. Mentalt mycket signifikant. Något man aldrig helt kommer att glömma om man en gång varit där, vågar jag påstå. Och ger då gärna det hela den tyngd det "förtjänar". En symbol kan synliggöra, ge fokus, och också bygga broar till andra som kan känna igen sej i det man visar med sin symbol.

För all del - anknytningar och symboler hittar jag överallt. Bilder, ord, texter. Men visst sku det kännas fint att bära min förhoppning och längtan med mej, göra processen lite synlig, i form av ett vackert smycke. Må så vara att det kanske leder till frågor. Men jag drar mej inte för att berätta... Barnlöshet är inte alltid lätt att ta upp, så kanske kan den lilla synligheten hjälpa också där.

Om ägglossningstest...

Ready, set, go...? Jo, allt var färdigt för start, men vad gör man då? Man väntar. På positivt svar på ägglossningstestet. Eller egentligen först på att överhuvudtaget ha rätt tidpunkt för att börja testa, och sen på dendär glada smileyn på testet. Talar alltså Clearblues digitala ägglossningstest då.

Detdär med att testa ägglossning var en allvarsnivå till. På riktigt, ett steg mer än tidigare. Hade fått ett datum för när jag sku börja testa, enligt när menscykeln börjat och hur lång cykel jag har. Dag nio i cykeln. Testa förstås då ren dagen innan, bara för att vara på säkra sidan. Rädd att missa. I dagboken har jag skrivit om en stressdröm kring testandet, och ler igenkännande. Stora saker, så oron över att göra rätt, att pricka rätt datum, att testerna fungerar osv osv är närvarande, fast hur man försöker ta det med ro. De runda cirklarna som visar ännu negativt dök upp flera dagar, och hann göra mej orolig över att det inte alls sku komma nåt positivt svar...

Men så dök smileyn upp! Och herregud så glad jag blev över det! Ni vet dendär reklamen för Clearblues ägglossningstest...? Just så spännande, härligt, ivrigt och fullt av mening som tjejen i reklamen uttrycker i sitt minspel kändes det. Oj, nu är det faktiskt dags! Nu är tidpunkten rätt. Nu kan nånting hända! Ofattbart, skrämmande, härligt! En segerdans på badrumsgolvet, och stirra nog på testet ett bra tag... Humöret var på topp den dagen! Och ringde förstås kliniken och boka tid för insemination dagen efter. Det var också ett härligt samtal, dendär första gången. Så mycket bitar som är fulla av mening, fulla av möjligheter, då när man gör dem för första gången.

Sen följande två månader syntes ingen ägglossning på testet. Ett ultra andra gången det hände visa att den nog skett. Som tur är! Var ren orolig att tåget hade gått för min del och att allt var slut... Ni vet hur ödesdigert man kan tänka ibland... Fick sen kommentaren av andra försökare att det kan löna sej att ha varit i farten ett tag innan man gör testet, för att kroppen ska hinna komma igång. Bara att stiga upp tidigt då, för att hinna med det (och generera tillräckligt urin) innan jobbstart. Nice. Ännu mindre trevligt på veckoslut att stiga upp tidigt för test. Men vad gör man inte för sin dröm... Det gjorde susen, så sen var det inga problem att få tillbaka smileyn på testet.

Gång på gång testa jag, och var ofelbart lika glad varje gång den glada minen dök upp. Igen en gång fanns möjligheten där. Igen en gång var det spännande, härligt, pirrigt... Och igen en gång fick jag sen lov att testa pånytt en cykel senare. Återkommer till det. Men är fortfarande fascinerad av hur hoppet varje gång fanns där trots allt. Hur den glada minen alla gånger drog smilet upp också på mina läppar. Hur möjligheten varje gång kändes lika stark - åtminstone den lilla stunden.

Inte alltid så rättvist

Såg filmen Juno på tv ikväll. Inte så smart kanske, major meltdown ett tag. Söt film, och bra på många sätt, men temat i sej var ju rätt känsligt just nu. Har sett den tidigare, så visste ju nog, men... Gick ju inte utan tårar, needless to say. Och får en nog att fundera över detdär med mening och rättvisa. Den som sååå önskar och vill men inte får, och den som inte ens tänkt men finner sej där. Varför!? Kosmisk humor? Dåligt sätt att skämta isåfall, tycker jag.

Får många gånger kommentaren att det ju finns nån mening med att det går såhär. Ibland kan jag hålla med, inse att jag ju inte har koll på "the bigger picture", och konstatera att det förhoppningsvis i slutändan blir nåt gott av alltihop. På sätt eller annat. Ibland sku jag hellre smälla den som kommentera på käften. Men det gör jag ju förstås inte... Hoppas jag inte heller har svarat nåt riktigt oartigt, men det är nog möjligt att det hänt... Inte så lätt alltid.

Det som gör Juno så sympatisk, filmen så vacker, är hennes sätt att måna om barnet även om hon inte kan ta hand om det själv. Viljan att ge det liv, och en familj som kan älska och ta hand om det. Känner igen mej i många av de känslor som adoptivmamman har också. Längtan, oron, tvekan, hoppet, sorgen... Ett enda sammelsurium. Och detdär med att inte riktigt våga tro att det faktiskt... För hur kan man det, efter alla motgångar, besvikelser och sorger? Och ändå måst man... För utan tro och hopp orkar man inte.

Att själv en dag få sitta där med mitt barn i mina armar... Den känslan kan jag bara ana.

Jag kan redan se dej

Jag kan redan se dej i mitt inre.

Jag kan känna närhet, fast du inte är här.

Din tyngd finns i mina armar och min famn.

Din doft finns i min näsa, ditt ljud i mina öron.

Mitt inre öga ser dej så klart framför mej.

Mina händer kan känna din mjukhet.

Och längtan och kärleken växer.

Kom snart till mej lilla barn!

Ett barn kan kännas väldigt verkligt även om det inte ännu finns. Redan innan beslutet, långt innan försöken tog vid, fanns hen med mej. I mitt hjärta, men också i alla sinnen. Otroligt tydligt kunde jag förnimma känslan, doften, ljuden. Se de småsmå händerna och fötterna. Mjuk hud mot fingrarna, känslan av en liten kropp i famnen. Och jag gladde mej oändligt åt att jag snart, snart sku få uppleva det. Trodde jag.

Under fertilitetsvårdsprocessen tappa jag den känslan. Mer ju längre det gick. Fick tag i emellan, men sen försvann den igen. Självbevarelsedrift? För ont att ta in? Vet inte, men länge saknades bilderna, drömmarna. Var för overkligt, när det inte blev så. När inte ens hoppet gick att hitta... Men nu finns drömmarna igen, och det är jag innerligt glad över!! Med nya tag småningom finns också nytt hopp.

Det är på riktigt nu

När alla förberedelser var gjorda och donatorn hittats var det bara att tuta och köra, liksom. (När rätt tidpunkt infann sej, alltså, men återkommer till det.) Konstatera redan ett tag innan att mitt beslut hade blivit en verklighet, och i och med att allt var klart för inseminationer var det också på riktigt. Äntligen sku jag komma till the real deal! Det kändes skrämmande, jättestort, men sååå härligt!

I årsskiftet 2013-2014 var dagboksanteckningarna stora ord och grandiosa visioner. Jag såg framåt mot det nya året som ett med enorma möjligheter, som jag förstås hoppades sku infrias. Talade om 2014 som "mitt största år hittills". Och det var det, mentalt... "Året då mitt barn blir till", hoppades jag. "Hoppas så att det går bra, och inte blir en bergochdalbana av en massa olika känslor. Fast det lär det väl bli oberoende." Ja, det sku det nog ha varit oberoende. Men hade hoppats på positivare känslor...

Anyway, känslan när jag stod där fem före de faktiska försöken var helt härlig, och samtidigt var det bara just så som det skulle vara. Det var på riktigt. Det var just vad jag skulle göra. Ofattbart, men självklart. Senare tappades dendär på riktigt-känslan lite, för eftersom det gick som det gick var det svårt att förstå, svårt att uppfatta att det faktiskt var min verklighet...

Men just då, i inledningen, när alla möjligheter ännu fanns, då var allt bara som det skulle vara. Och sen var det bara att konstatera - ready, set, GO!

Donator framvaskad

Ja, innan man som singel kan börja på med inseminationerna behöver det ju finnas en passlig donator. Telefonsamtalet med beskedet att donator hittats kändes verkligt speciellt! Var nu knappast nån risk för att det inte skulle finnas en, men ändå var det spännade och nervöst. Sista (mikroskopiska eller jättestora, beroende på perspektiv) biten föll på plats. Verkligt ivrig den dagen!

Det jag vet om donatorn är enbart längd, hårfärg och ögonfärg. Den förstnämnda hade jag inte så stor skillnad med, sa nu nåt om gärna nära medellängd, eller lite längre. De övriga bad jag att om möjligt skulle vara rätt nära mina egna färger. Det är inte självklart att man har möjlighet att påverka, men visst försöker de om möjligt tillmötesgå de små önskemål man har rätt att ha.

Donator har sen bytts tre gånger under processens gång. Den första gången under inseminationerna, för att se om det skulle göra nån skillnad. Det gjorde det inte. Sedan av andra orsaker ännu två gånger till. Första bytet kändes konstigt. Som att den som valts ut åt mej inte dög. Handla ju förstås inte om det, och vilken donator det är spelar ju ingen roll när jag ändå inte vet nåt om personen.

Barnet har sen rätt att veta som 18-åring. Och det tycker jag själv är viktigt. Ursprung är en stor sak, och barnet kommer säkert att ha frågor och funderingar kring det. Det är något vi kommer att behöva tala om under barnets uppväxt - hur hen kom till. Men alla frågor har jag inte svar på, när jag inte vet. Därför hoppas jag att hen kan få reda på en del sen, i mötet med den som gjorde hen möjlig.

Själv kan jag inget annat än vara enormt tacksam för att de finns - de personer som är villiga att ge den lilla men så jättestora uppoffringen och gåvan för att någon annan ska ha möjlighet att få barn. Oberoende om det är för att man som singel inte har tillgång till andra uppsättningen celler, eller för att de egna cellerna inte är funktionsdugliga. Gåvan är ofattbar: ett liv, ett barn, ett föräldraskap.

Blodprov och ultraljud

Att måsta kolla upp de där rent tekniska grejerna med att min kropp fungerar som den ska, hormoner och ägglossning och så, det kändes kliniskt, och skrämmande. För tänk om nåt är fel!? Och det var nog också lite att ta bort romantiken i det hela... Men hur romantisk är nu sen en insemination heller...

Under december 2013 kollades en cykel upp. Lärde mej där i samma veva detdär med att vänta på mens. Aldrig väntat såå på den förut! Gjort det ännu mer sen senare. Dessutom ytterligare spänning i det hela med julhelgen som kunde ha råddat bort alltihop... Men det gick vägen. Blodprov i början av menscykeln, ett ultraljud strax innan väntad ägglossning, och ett blodprov till en vecka efter tajmad ägglossning. Detdär med ägglossningstest återkommer jag till...

Summa summarum av en nervös månad var att jag på 2014 års sida fick svar att allt ser okej ut. Inget fel nånstans, enligt det som kunnat ses på ultra och blodprovssvar. Och jag drog en stooor suck av lättnad!

I och med detta var alla förberedelser gjorda, och the real deal nästa steg! Spännande!!