Insemination, äntligen!

Efter långa veckor av förberedelser och väntan var det sen dags för första inseminationen, äntligen! Och så nervös jag var! Och ivrig, spänd, upprymd, superglad... Der var härligt att äntligen vara så långt!

Satt spänt och vänta utanför läkarens rum tills det var min tur. Själva ingreppet inte direkt mysigt, ganska sterilt och tekniskt liksom, och bara ben i vädret och allt detdär, men det kändes nog ändå väldigt meningsfullt och stort alltihopa. Alla tankar och funderingar, alla förberedelser och tester, och sen var jag nu äntligen framme vid själva försöken... Själva möjligheten. Myste för mej själv när jag gick därifrån, över alla små spermier som simma runt inuti mej, och tänkte att "sku folk veta..." och sådär... Men det är ju inte i "vanliga" fall heller nåt man direkt pratar om. Lite lättare i dethär fallet dock nog. Och stort känns det. Möjligheterna är äntligen där, och hoppet finns...

De två veckorna som följde på inseminationen var omtumlande. Ibland hade jag hopp och trodde att det kunde ha lyckats, ibland kändes det som att varför sku det nu gå på första...? Tillit och misstro om vartannat. Tankarna kretsa kring magen och kring det som kanske höll på att ske inom mej. Möjligheten som fanns. Samtidigt kändes det ju väldigt overkligt. Och tiden gick såååå långsamt! Men sen ville jag inte heller att den sku gå snabbt ifall det inte hade lyckats, för just då fanns möjligheten, just då kunde jag tänka mej att jag var gravid, och jag ville inte veta om jag inte var det. Spekulera och iakttog också mej själv, fast jag försökte låta bli. Var jag lite illamående? Ömmade det nånstans? Men nej, fick väl nog konstatera att det gjorde det väl nog inte...? Rädd att det inte lyckats då...

Samtalsterapeuten fråga mej vad min intuition säger, och jag svarade att jag inte lyssnat. Ville inte. Fast ändå visste jag nog lite att den säger mej att det inte gått. Hoppades ändå att det var mest av nån självbevarelsedrift, för att inte bli för besviken. Men mer och mer anade jag att så var fallet. Att det inte hade gått. Och sen kom mensen, ren innan utsatt testdag. Och hoppet försvann... Humöret sjönk... Lite försökte jag hålla hoppet uppe till testdagen, men det var nog rätt dödfött. Och graviditetstestet bara bekräftade negativa svaret. Det hade inte lyckats. Besvikelsen var självklart stor, men samtidigt försökte jag säga mej själv att det hade ju nog varit för bra om första hade lyckats...

Så jag sikta in mej på följande, försökte hålla modet uppe. Men visst tär redan ett minus lite på hoppet, sår ett litet frö av "tänk om det aldrig"... Men var inget annat att göra än att sikta in sej på nästa försök, och hoppas att det sku gå bättre då.