Det härliga med folk som lyssnar

Insåg att jag inte har berättat om denhär händelsen ännu...

När jag börja det jobb jag nu snart lämnar ville jag, efter några dagar, berätta för mitt närmaste team om min barnlöshet och om fertilitetsvårdsprocessen jag gått igenom. För att jag ju starkt känner att det är lättare för mej när folk vet om... När jag inte behöver hålla upp fasader de stunder det är som allra tyngst, utan med ett ord eller en blick kan signalera hur det är, och folk förstår. Det känns för mej så oändligt mycket skönare, och tryggare.

Så jag tog mod till mej en eftermiddag, och sa åt mina kolleger att "det är en sak jag vill att ni vet om mej". Redan i den första sekunden fick jag en glimt av hur medkännande dom är - för direkt jag sa det stanna bägge upp med det dom höll på och förberedde samtidigt som vi samtala, och kom och satt sej ner med mej. Direkt, utan att ha blivit ombedda, i just den sekunden. Helt självklart. Med fullständig medveten närvaro på det jag ville berätta.

Sen bara lyssna dom. Lugnt, öppet och empatiskt. Jag förklara lite vad jag varit med om, och hur jag ibland kan känna mej eller reagera. De lyssna. Bara lyssna. Kom sen efter med lite kommentarer nog, men enbart sådana som visa att de hade lyssnat, att de hade försökt sätta sej in i hur det känns, och att de också hade lyckats med det en liten bit iallafall. Och så tacka de mej för att jag hade velat berätta. Kommentera att det är fint att veta.

Jag var så innerligt rörd då att jag inte i min tur lyckades tacka dem. Även om det var det jag kände... En enorm tacksamhet och glädje över hur ofattbart bra dom hade varit på att lyssna och ta emot min berättelse. Har tänkt på det många gånger också efteråt, ofta med tårar i ögona, för det gör mej ännu rörd. Skrev ett tack senare på WhatsApp. Sen när jag kunde formulera det. När jag hitta rätta orden.

Och tänkte igen på hur härligt det är med folk som lyssnar. Som faktiskt lyssnar. Hur värdefullt och vackert det är. Och hur mycket det ger. För det behövdes egentligen inte mer än så, och vi har sen inte fler gånger talat barnlöshet. Men dom vet. Och dom hade säkert sett och förstått, om en situation hade dykt upp där jag varit nere eller sorgsen osv. Åtminstone signalera dom stor förståelse då.

Dessutom kom dessa två härliga typer alltså inte med några frågor, råd eller andra kommentarer kring vad man borde/kunde/tänkt/känner osv osv alls. Dom bara tog emot... Att inte känna att man behöver fixa, inte komma med goda tankar som inte hjälper, inte alls tycka att nån "bara ska..." - det är tyvärr såå sällsynt. Så var innerligt glad också ren åt den lilla saken. Men framför allt åt att dom lyssna.

Önskar innerligt att alla ens nån gång får möta det. Nån som bara lyssnar.