Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 20 oktober 2017

Samtal som är viktigare än ... allt

Eftermiddagen idag gick i sin helhet (och lite till) till ett samtal. Ett av dedär som för all del i början rörde sej kring vardag och småsaker, men som vartefter djupnade allt mera, för att i slutändan handla om sånt som är större än livet självt. Därav många timmar. Och jag hade för all del saker jag borde ha gjort, vilket också min samtalspartner visste, men i min värld är sånahär samtal viktigare än allt. Kan förstås inte skippa jobb eller så, men mycket kan få ge vika när behovet av ett sådant samtal finns. Att ge den som behöver det en stund av min tid, ett lyssnande öra, en medkännande blick och ett fullständigt fokus på det som hen har på hjärtat - det känns verkligt viktigt för mej. Viktigare än allt, just då.

Och jag har många gånger hellre sådana samtal än såna som finns på mindre djup nivå. Verkligen... Inte är de alltid roliga eller lätta, kanske mera sällan faktiskt, men de ger mer. Närheten, kontakten, djupet och empatin... Att en stund ge rum för den andras inre - hens känslor, tankar och mående. En stund få mötas på riktigt. Just de vi är, innerst inne. Det är värdefullt. De är de samtal jag själv fått mest stöd av, när jag har behövt det. Och de är de samtal jag också själv får mest ut av, då när jag får finnas där för nån annan. Så även om känslan i dem kan vara enormt tung, och ämnena ofta är stora och mörka, så lyfter den gemensamma närheten och kontakten så ofattbart mycket. Verkligen.

Liksom tidigare gånger, och i andra liknande situationer, tänkte jag idag igen på vad det är som är kärnan i dehär samtalen. Vad det är som är allra viktigast i samtal som är viktigare än allt. Och kommer själv till att det handlar allra främst om förståelse. Att jag ser dej, hör dej, och bekräftar dej. Att det du bär på får rum, att det du känner får finnas, och möter en förstående och empatisk närvaro. Att det jag själv signalerar är acceptans och medkänsla. Affektsmitta liksom - jag känner med dej en stund. Och i delandet blir den egna sorgen lite mindre för stunden. Även om den kanske just då syns mest. Udden tas av för stunden, när jag hjälper dej bära. Och det är viktigare än allt, just då i den stunden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar