Om saknad som ändå finns, inuti

I gårdagens diskussion dök en såå tydlig glimt av den egna saknaden upp igen. Denhär gången över att jag (troligen) aldrig kommer att få uppleva en graviditet. Det kan vara en både fysiskt och psykiskt väldigt stark saknad ibland. En tomhet som sträcker sej över alla tidsrymder. Både i kropp och själ. Den tomheten stack till igår, starkt... Med tårar i ögonen-styrka. I en del av samtalet som handla om tomrum som blir kvar... Och visst lämnar även den som aldrig fick komma ett tomrum. Enormt. Oändligt. Och även om jag på många sätt och vis trots allt trivs med mitt nuläge finns nog saknaden där, inuti. Smäller ibland till med ofattbar kraft en stund, lämnar en nästan mållös. Ännu idag sitter tomheten kvar i kroppen.