Njuter av friheten jo, men ändå...

...vill jag nu inte riktigt att andra ska påpeka åt mej om hur härlig den är.

Det är liksom okej att jag själv tänker, säger och känner att friheten är bra. Jag är glad över att jag kan göra det, och mena det. Det gjorde jag ju definitivt inte för ett tag sen... Friheten var inget värd, när jag såå längta efter nåt annat... Nu kan jag njuta av den, och utan dåligt samvete tycka att det är bra att jag kan det. Vemod finns där nog emellan, för hade gärna bytt ut friheten om jag fått, men fick ju inte. Men ändå kan jag känna att friheten är bra, att den har såå många goda sidor. Och ibland t.o.m undra om jag idag skulle byta ut den...?

Däremot känns det inte riktigt bra om du säger åt mej att jag är lyckligt lottad som har så mycket frihet. Det känns ännu inte riktigt okej. Visst, jag vet det... Jag kan känna så själv ibland. Eller, kanske inte lyckligt lottad, för det betyder nog ännu nåt annat för mej... Men jag vet att friheten är riktigt bra. Samtidigt så vill jag som sagt inte höra det av andra. Inte ännu åtminstone. Det skorrar i mina öron om en förälder säger att hen avundas min frihet. Förstår intellektuellt, men det känns inte bra. Och - väldigt få föräldrar sku på riktigt byta...