Andas in, andas ut - låt livet leda

Med förändring på kommande och oklarheter kring vad som egentligen sker är jag just nu ofta förvånad över hur lugnt jag lyckas ta det hela. Jag gillar när saker är förutsägbara och jag själv har ens nån form av kontroll. Just nu har jag inte det. Andra bestämmer vad som ska sättas åt mej. Är hittills trots det ganska lugn faktiskt. Det ordnar sej. Inte helt på Too-tickis nivå av ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”, men ändå...

Sen finns det också mindre lugna stunder där min hjärna försöker hitta fallgropar och orosmoment och få kontroll... Funkkar inte när man inte ens vet vilka ingredienser livet kommer att innehålla. Bara se sen, liksom... Så försöker då säga åt mej själv att släppa funderingarna för stunden. Andas in, andas ut och låta det hitta sina platser. Det visar sej nog, och det ordnar sej nog... Låt livet leda... Inte alltid lätt, men relativt ofta det enda man kan göra för stunden. Också viktigt att se skillnad på när man bara ska avvakta och när det är dags att agera, förstås... Just nu avvaktar jag. För stunden. Förra omgången avvaktande och väntande var supertung. Fertilitetsvården alltså. Då orka jag inte mera bara se... Också denna gång krävdes ett beslut av mej själv där i inledningen, men sen när det var gjort så hitta jag lugnet och tilliten. Det ordnar sej. Så nu andas jag, låter livet leda. Lite ditåt iaf...

Sådär överlag är jag en sån som (lite tudelat) både tänker att saker visar sej och att man måst hitta dem. Jag tänker att de båda finns, och att situationen kan vara den ena eller den andra, eller kanske lite båda. Ibland för livet en in på nya saker, genom det man är med om. Ibland krävs ett lite större beslut från eget håll, och ett arbete på den linjen. Oftast är det väl nån form av kombination, där man kanske inte ens riktigt vet sist och slutligen vad som är vad eller var det kommer ifrån. Och ok så. Vi är mångfacetterade varelser vi mänskor. Intressant där att för sej själv fundera var saker kommer ifrån och vad de betyder...

Lite filosofering idag... Eller nåt. Känns emellanåt nog som lite onödigt mycket att fundera på. Kunde inte saker lite nån gång gå som på Strömsö? Men livet är nu inte alltid så, och då får man följa med strömmen och se vart den leder, med så mycket lugn, tålamod och tillit som man lyckas uppbåda. Eller nåt... Lite för trött idag egentligen, känns det som, så sku inte ens riktigt orka bara ta det som det kommer. Sku inte riktigt vilja heller. Och alltid helt enkelt kan man inte. Men ibland är det ju det som livet ställer en inför, och då får man göra sitt bästa. Andas lugnt, försöka hitta tilliten, vänta och se. Jag kan också just nu vara glad över att det funkkar. Att jag kan tänka så. För det är ju nog inget självklart alls, och jag hade väldigt svårt med allt vänta och se här ett tag emellan. Fruktansvärt svårt. Nu går det, för det mesta. Men sku nog definitivt inte klara mer vänta och se i barn-frågor nu heller. Nej tack... Det går i sånahär jobbrelaterade frågor - men barn eller inte barn, går eller inte går, gravid eller inte gravid...? Nej hu. Det kryper under skinnet av såna stora frågor ännu. Så nej, inte mera nu. Att stå inför ett sådant livsomvälvande om - det känns nu bara tungt.

Och nu har jag en känsla av att dethär blogginlägget inte riktigt har varken huvud eller fötter, eller ens en röd tråd heller. Det får nu vara ändå... Ibland är livet sånt också... Vi svamlar nu lite på här med mellan varven. Och däremellan vet vi precis och går på som tåget. Lustigt nog är det mycket känsla där, och känslan kan ju svänga på ett huj emellanåt, så hur man än på förmiddan tyckte att det allt är i ordning och på det klara kan det mittiallt på eftermiddan vara helt huller om buller igen. Sånt är livet. Och nu slutar jag svamla.