Nåt om geners betydelse

På Ovumias blogg ett inlägg om gener och arv, Vanhemmuus ei ole pelkkää biologiaa, mutta geeniperimälläkin on väliä. Inlägget handlar om barn som blir till med donerade celler, och om hur de kan uppfatta sin härkomst.

Ungefär trehundra barn föds varje år med hjälp av donerade celler, så det är en grupp barn som nog ändå är att räkna med. Det är ett ökande antal barn, och en ökande form av vård - donerade könsceller (spermier eller ägg) alternativt donerade embryon. Det är en vårdform som nu mer och mer vinner terräng och förståelse, och något som inte alls på samma sätt mera känns främmande. Som orsak till det skriver inläggsskribenten att det ju numera är tydligare att föräldraskap inte handlar om genetik. Generna gör ingen till förälder - det gör omsorg och kärlek. Och därmed är det lättare och mera självklart att gå in också för vård med donerade celler. Föräldraskapet hänger på inget vis på gemensam genetik.

Däremot påpekar skribenten att generna trots det inte är obetydliga. Kunskap om det egna ursprunget och den egna genetiken hjälper barnet/individen att växa och utvecklas, och det kan vara knepigt när den kunskapen inte finns med. Det kan kännas tomt, det kan kännas frustrerande, det kan kännas svårt att hitta sin plats och sin story... Eller så kanske barnet aldrig har nåt problem med det. Det kan jag inte veta. Det viktiga är att jag som förälder är medveten om att frågorna och känslorna kan finnas där, och är redo att lyssna på och prata med barnet när behov uppstår. Bearbetandet tillsammans med mej kan vara jätteviktigt, och jag hoppas jag klarar av att möta det, hjälpa barnet hitta rätt bland alla funderingar.